Jazzland/Border
Bugge Wesseltoft p, Rhodes, synths, elektronik, Magnus Öström dr, perc, elektronik, Dan Berglund b. Insp. Stockholm 2018
Den nybildade trion Rymden består av den norske pianisten Bugge Wesseltoft och e.s.t.:s forna trum/bas-radarpar Magnus Öström och Dan Berglund. Wesseltoft hade en musikalisk idé så han frågade Berglund och Öström om de var intresserade av att medverka i en sådan.
Wesseltoft revolutionerade jazzen 1996 med det banbrytande bandet New Conception of Jazz. Det förde honom till spetsen för det då växande intresset bland jazzmusiker att blanda improviserad jazz med elektronisk dansmusik. Parallellt bröt e.s.t. ny mark med sitt särpräglade sound och sin tydliga vilja att ständigt ta jazzen framåt. Berglund och Öström har nått framgångar efter Esbjörn Svenssons bortgång 2008 med sina egna gruppkonstellationer Tonbruket och Magnus Öström Group. Duon har sporadiskt turnerat tillsammans med det uppmärksammade E.S.T Symphony-projektet där musiken arrangerats om i orkesterversioner. Esbjörn Svensson hade ju redan innan sin bortgång börjat utforska symfoniorkesterns klangmöjligheter och nu förverkligades de idéfrön som han sått.
Den här bakgrunden är viktig att bära med sig när man börjar lyssna in sig på musiken som Rymden skapar tillsammans på debutalbumet Reflections & Odysseys. Tanken har aldrig varit att Rymden ska vara en förlängning av e.s.t., men det experimentella förhållningssättet som kanske bäst tydliggjordes på e.s.t.:s sista album Leucocyte och 301 är lätt att känna igen.
Att skapandet har varit en kollektiv process är tydligt. Wesseltoft står dock som upphovsman till merparten låtar. Samspelet är från start till mål telepatisk, lyhördheten total. Låtarna tar avstamp i ett kontemplativt sinnesläge för att alltmer expandera och slutligen mynna ut i ett själfullt vemod. Wesseltofts suggestiva The Odyssey med sina ambienta ljudlager, pulserande unisona riff och dovt ruvande rytmer är ett fint prov på den lyckade kollektiva processen. Energin är jämt fördelad mellan medlemmarna och alla får mycket utrymme för improvisation. Öström lyser starkt i sin Råk, med ett längre fantasieggande och kraftfullt soloparti bakom sin arsenal av cymbaler, bjällror och gongs. Wesseltoft växlar förtjänstfullt mellan sina elektroniska pinaler (Fender Rhodes, analoga syntar med mera) och pianot medan Berglund ger stadga och virtuositet både utan och med stråke. Nyttjandet av effektboxar av alla i bandet ger också trion en särpräglad ljudbild.
Ett konstmusikaliskt uttryck framträder tydligt i flera av låtarna. I Dan Berglunds fria exkursion Pitter-Patter målas rika ljudlandskap upp någonstans mellan Steve Reich-minimalism, Miles-funk och tidig bluesbottnad Pink Floyd-psykedelia. Wesseltofts kompositioner bär drag av en mer vacker, eftertänksam framtoning, såsom folkmelodiska Skien och balladen Homegrown. Öströms verk Bergen och The Lugubrious Youth Of Lucky Luke bär mer av det skira, lyriska tonspråket.
Även om Rymden har en skarp egen profil gör deras energi och improvisationer att man ändå ofrånkomligt jämför dem med e.s.t. Wesseltofts spelstil må vara mer melodiös än Svenssons, men båda pianisterna har en stark förankring i den nordiska traditionen. Rymden använder dock främst sitt musikaliska arv som en språngbräda för att blicka framåt istället för bakåt.
Patrik Sandberg
