Thanatosis Produktion
Christer Bothén bc, cbc, Per Texas Johansson bc, cbc, Hans Koch bc, cbc, Boa Pettersson bc, cbc, Sofia Jernberg voc, Kristine Scholz flygel, Tisha Mukarji p, Vilhelm Bromander b. Insp.. Atlantis, Stockholm, 2016 (Zon), Studio Arlequi Banyoles, 2011, EMS 2013, Studio Rymden 2020, Vada kyrka 2020
När jag intervjuade Christer Bothén för några år sedan – för en annan publikation – pratade klarinettisten, saxofonisten m.m. en hel del om verket Zon, som då inte hade uruppförts. Det var inte ens klart om det skulle framföras, men han hade goda förhoppningar att stycket, som inspirerats av Andrej Tarkovskijs film Stalker, skulle hitta en scen. Senare blev det konserter, på Fylkingen och Rönnells, och nu även en skivinspelning som sammanförts med solomusik som Christer Bothén spelat in under olika tidsperioder.
När Zon uruppfördes i december 2016 var den enorma ”arken”, konstruktionen över den läckande reaktorn i Tjernobyl, färdigbyggd. Tjernobylolyckan samspelar med Tarkovskijs film, och texterna som används i verket kommer från Stalker och Svetlana Aleksijevitjs bok Bön från Tjernobyl, samt en översatt dikt av W.G. Sebald.
Zon börjar med Sofia Jernbergs viskande röst och dova klarinettetoner, successivt växer det fram tät och dynamisk musik. Det är ensemblemusik och de olika instrumenten och klangfärgerna har ett gemensamt uttryck med knivskarpa detaljer som fogas samman och förhåller sig till varandra, även när man lyssnar utanför en livekontext. Klarinetterna, pianot, basen och ordlös sång bildar en ljudlig organism. Jag ser Tjernobylkatastrofen framför mig, eller snarare hur den gestaltades i tv-serien, och hör långsamma processer växa fram. Radioaktivitet, konstruktioner, rost, natur, människors minnen. Det är som att allt blir levande genom musiken.
Den ena soloskivan har fyra olika inspelningar, Seismology, Nighttrain, Nothing och It, från 2011 och framåt. Med basklarinetterna hade Christer Bothén som mål att söka efter ett friare uttryck och det är märkvärdigt att lyssna på och ta del av när han rör sig mellan komposition och improvisation. Eller, som han skriver själv i en träffande formulering, mellan substans och skugga.
Mellanrummen och tystnaden är ständigt närvarande. Även på den sista skivan, Ambrosia, inspelad i en kyrka i våras, där resonansen från en flygel är medspelare. I drygt 20 minuter går Christer Bothén in i sig själv, letar sig in i kontrabasklarinettens klangvärld. Det kan vara långa tonkluster, avvaktande närmanden eller någon slags meditationsliknande djupandning. Fascinerande musik att vistas i.
PM Jönsson
