Leaving Records
Aaron Shaw (fl,ts), Alex Smith (dr), Carlos Niño (dr, perc), Dwight Trible (voc), Kiernan Weggler (cello), Lawrence Shaw (b), Merci B (harp), Sam Reid (p), Ghalani (vocoder), Nate Mercereau (g).
Det låter lite håglöst och ofokuserat om träblåsaren Aaron Shaws debut. Eller ska vi, lite mer positivt formulerat, säga drömskt stillastående? Kanske har det att göra med att Shaw 2023 dignostiserades med benmärgssvikt? Något som kortfattat innebär att benmärgen inte kan producera tillräckligt med blodkroppar. Vad det exakt inneburit för spelandet vet jag inte, men att det beskrivits i skivbolagets presentation pekar på stor betydelse.
Aaron Shaw tillhör det hippa kaliforniska gänget kring Kamasi Washington men uppvisar inte mycket av Kamasis förutsägbart explosiva energi sitt spel. Det gör honom intressantare och till en personligare företrädare för den idag överexponerade jazz som slarvigt beskrivs som spirituell men som jag envist vill kalla för kosmisk. Naturligtvis finns det med en harpa och lika självklart hörs det rasslande slagverk, det ingår liksom i arvet efter Alice Coltrane. Att kaliforniska profiler som Carlos Niños och Nate Mercereau är med gör att man kan referera till André 3000 och den new age-musik han presenterade på det småmysigt ambienta men rätt bleka albumet New Blue Sun.
Det låter som om Aaron Shaw och Carlos Niño, som delat på producerandet av albumet, klippt och klistrat och loopat mer eller mindre improviserade studioinspelningar. De har också skapat en idag lika ovanlig som påtaglig rumslighet i ljudbilden, med instrument placerade på olika ställen, närmare eller längre bort från centrum.
Albumet blir bättre för varje omlyssning men jag kan tycka att Aaron Shaw och hans musikkompisar ibland tappar tråden och blir ofokuserade. Som bäst är det när han lägger saxofonen åt sidan och plockar upp flöjterna. Då kan det låta som fältinspelningar från, låt oss lite svepande säga, Afrika eller Indonesien. Eller som Jon Hassells mystiskt klingande third world-jazz. Sådant kan jag aldrig motstå.
Dan Backman
