Thanatosis
Johan Jutterström (ts), Alex Zethson (p). Insp. Stockholm, 2 september, 2023.
Cool jazz som viskar standards i våra öron. Ett knippe låtar börjar med If I (eller på tyska Ob ich) och en mindre samling som öppnar med It couldrespektive It couldn’t. En kan förvänta sig en genomgång i lågmäld stil. Visst är det så – dämpat, lugnt. Men det är ändå mer än ett återskapande av gamla klassiker. Temat är ju i konditionalis. Något som inte finns men önskas. En villkorlighet. Det är den duon utmanar musikaliskt. Det är ett gryningsljus över låtarna, ett tveksamt drömskt hopp. Men inte okomplicerat, av och till blir det flerstämmigt med gung i basen. Men återhållsamt som om musikerna nynnade eller kanske drömde om dessa melodier. Saxen är luftig, pianot eftertänksamt. Tillsammans blir det en musik som inte riktigt är så cool jag påstod i inledningen. Ibland frånvarande, ofta hoppfull, men en pessimismens njutbara skymning är genomgående. Eller snarare sekulära böner där som bekant raderna måste vara kända; som här. Alltså en tillbedjan och förhoppning. Och resultatet är förstås att många av oss gamla jazzdiggare identifierar oss med varenda ton och njuter då pianot sänder saxen på en kort flygtur mot himlavalvet i sista låten.
Vad jag tänker på efter några lyssningar är hymner och psalmer. Det är sångbart, nynnande, och i stället för att analysera styckena smeker musikerna fram de känslor som finns lagrade i varje låt. Och nog vill våra musiker gärna förföra oss – och kanske till och med trösta.
Thomas Millroth
