ECM/Naxos
Andy Sheppard (ts, ss), Rita Marcotulli (p , Michel Benita (b ) Insp. Lugano mars 2025
Saxofonisten Andy Sheppard började sin karriär i mer expressiva sammanhang, bl.a med George Russell och Gil Evans, och hade John Coltrane som stor inspirationskälla. Ett långt och kontinuerligt samarbete med Carla Bley, som sträcker sig tillbaka till åttiotalet, är den andra komponenten som format Sheppards stil både som instrumentalist och kompositör.
Det lyriskt eleganta och sirliga har liksom hos Bley alltid stått i förgrunden. Trioformatet är också frekvent förekommande i hans diskografi, flera skivor tillsammans med Bley och Steve Swallow.
Nu aktuella Salt catchers följer de melodiska upplägg och vägar som Sheppard utforskat de senaste åren. Allt material är eget, förutom en komposition, Lawns, som är skriven av Bley. Pianisten Rita Marcotulli har en utmejslad, lyrisk spelstil, väldoserad och avvägd vilken väl både kompletterar och kontrasterar Sheppards modulerade och lite bluesfärgade tenorsax. Basisten Michel Benita är både följsam och lyhörd men broderar även ut de mellanrum som uppstår i de mer långsamma balladerna.
Tempot är genomgående i ett mellanläge och stundtals blir det en aning stillastående inom de spatiösa ramarna. Titelspåret sticker ut med dess latinska, folkmelodiska färgning. Den avslutande balladen Irene, tillägnad Sheppards mor och framförd på sopransax, skiftar flera gånger i tempon, intensitet och stämninglägen vilken gör den både livfull och medryckande.
Just det senare har i mina öron varit en bristvara i Sheppards utgåvor. Det är skickligt och vackert men en aning distanserat för att riktigt fästa vilket också gäller Salt catchers.
Ulf Thelander
