Jazz by Bolero
Emil Carlsson Rinstad (p, voc), Magnus Bergström (b), Ola Winkler (dr). Insp. Göteborg, 2025
Uri Caines kaleidoskopiska omstöpningar av de klassiska mästarna – Wagner, Mahler, Schumann med flera – var en stor sak åren kring millennieskiftet. Ett av de verk som Caine lät dekonstruera var Bachs Goldbergvaritationer. De vidlyftiga omtolkningarna var onekligen spännande, men också rätt utmattande. Från Goldbergvariationerna har Bach Jazz valt att spela ett par exempel på sitt andra album, lämpligen betitlad II. Men medan Caine radikalt stuvade om i musiken, gör Göteborgstrion beprövad kammarjazz av barockmästarens melodier. Improvisationerna här är koncentrerade och väl avvägda – något utrymme för längre solistiska utsvävningarna ges det däremot inte.
Precis som på förra skivan är arrangemangen omväxlande och smart skrivna. Preludium X från Das wohltemperierte Klavier har till exempel en ostinatofigur som kunde ha varit hämtad från soundtracket till en amerikansk deckarserie från 70-talet, och Jesu bleibet meine Freunde, som ju alltid annars spelas med en metronoms exakthet, är här omvandlad till en lätt dröjande jazzballad.
Från gruppens debutskiva minns jag särskilt H-mollmässans enastående vackra Agnus Dei, som Emil Carlsson Rinstad sjöng med en spröd, oskolad stämma. Denna gång sjunger han – med samma fragila uttryck – om bot och ånger, Buß und Reu, från Matteuspassionen. Och effekten blir även denna gång rörande och djupt mänsklig.
Bach Jazz fick rättmätig uppmärksamhet för sin debutskiva. Så lär det bli även denna gång. Skivan är verkligen lätt att tycka om – och lär säkerligen attrahera såväl den klassiska publiken som de renodlade jazzlyssnarna.
Jörgen Östberg
