Svart Records
Dennis Lyxzén (voc), Mats Gustafsson (bs, fl, elektronik), Magnus Flagge (b), David Sandström (dr). Insp. oktober 2022.
Jag ska direkt säga att jag är mer van vid jazz och friform än metal, även om jag uppskattat det omskakande mörker som upprepar samma som Rilke en gång diktade: “Du måste ändra ditt liv”. Ja, så romantiskt hör jag riktigt tung rock. Och hela tiden hjälpte mig liknande malande, lunkande och dansande massiva tonflöden från 70-talets alternativ att lägga in den där snutten av hopp i upplevelsen.
Så även här. “Antifascistisk friformdöds” ska det höras som när frijazz och dödsmetall famnar varandra. Plakatpolitik?! Hörs det i musiken? Nja … korta påståenden upprepas som förslag till trance. Och jag tänker inom konsten på Maya Deren, men då måste man i Rilkes anda gå mycket djupare in i sig själv.
Musiken laddas här direkt av bas och trummor som resolut visar vägen. Lyxzéns röst skär genom den malande takten. Den som ger föreställningen kropp är Mats Gustafsson. Och snart infinner sig plattans första klimax, barytonsaxens utgångsstämma i A hate inferior. Följande stycke, Dör för långsamt, överraskar med flöjtspel som liknar en skärrad luftfärd från låtens envisa marschtakt. Lyxzén sjunger skärande texten av Johan Jönsson (jag skulle gärna haft den utskriven).
Stycket Backengrillen öppnar så med långt lyriskt flöjtsolo av Gustafsson buren av eftertanke, lyrik i djupaste mening… och han får hela stycket att röra sig framåt som i en hymn eller sorgmarsch. Och där känner jag grundtonen i albumet som inte är så mycket antites och vrede som tröstande sorg. Bandets friformmetal blir inte riktigt ett enda uttryck: Gustafsson å ena sidan med hela sin erfarenhet av jazz, punk, rock, konstmusik och å andra sidan kamraternas innerliga metal-svärta. Ibland funkar legeringen, i några stycken känns det för mina öron lite programmatiskt. Men alla fem låtarna är fyllda av lyckliga musikaliska ögonblick – av, ja, skönhet – och visst är riktig äkta skönhet ett annat sätt att göra motstånd.
Thomas Millroth
