Blue Note/Universal
Bill Frisell (g), Thomas Morgan (b), Rudy Royston (dr), Jenny Scheinman (violin), Eivind Kang (viola), Hank Roberts (cello). Insp. live i New York och Denver 2025 samt i studio i Berkeley 6 februari 2025
Gitarristen Bill Frisell har precis fyllt 75 år och har både blickat framåt och bakåt utifrån sin fyra decinnier långa karriär i den kontemporära jazzens nav. Frisell har avtäckt en mycket vid spelplan genremässigt men alltid haft ett personligt angreppssätt och i hög grad varit en betydelsebärande musiker. Hans förhållningssätt kan liknas vid en omsorgsfull urmakare som nyfiket och ingående plockar isär, granskar och sätter ihop musikaliska komponenter till en ny, kvalitativt säkrad och inte sällan överraskande helhet. Och det är just själva arbetsproccessen som är i fokus både vad det gäller eget material och när han ger sig i kast med andras kompositioner.
Titeln på jubileumsskivan, In my dreams refererar till en dröm Frisell hade ett antal år tillbaka. I drömmen demonstrerade några munkar för honom hur ”äkta” musik låter, vilket var en blandning av Nino Rota, Thelonius Monk, Sonny Rollins, Charles Ives, Jimi Hendrix och Hank Williams bland annat. En händelse med en fingervisning som både direkt och indirekt påverkat hans musikaliska vägval genom åren.
Skivan består till övervägande delen av inspelningar ifrån konserter genomförda förra året samt några studioinspelningar. Musiker i detta projekt är dels egna trion med basisten Thomas Morgan och trumslagaren Rudy Royston, dels den stråkkvartett, Richter 858, som Frisell samverkade med för drygt 20 år sedan. En sammansättning som ger stor spännvidd i det material – både gammalt och nytt, originalkompositioner och egensinniga covers – som presenteras.
Stråkkvartetten inleder och lägger grunden i den call and respons-aktiga Trapped in the sky. Efterföljande When we go – en tidig Frisell-komposition – ges efter en tentativt trevande inledning en latinsk anstrykning med rullande rytmer kompletterat av smeksamma stråkar. Titelspåret är ett drömskt filmiskt stycke, vackert skirt med svepande inlägg från Richter 858 där intensiteten gradvis höjs. Frisells klangfyllda, svajiga gitarr skapar utrymme för ett rörligt komp och täta rytmer. Billy Strayhorns Isfahan inleds på trio, där bas och trummor intimt flätas samman medan Frisell mycket vördsamt och långsamt inventerar de melodiska komponenterna. När de är på plats fyller stråkarna ut huvudtemat och en växelverkan uppstår som efterhand blir alltmer jordnära och handfast.
Skivans mest egenartade stycke är en ytterst udda läsning av Home on the Range som börjar som en haltande vals, där det känslofyllda temat gradvis faller isär, elektroniskt loopas och svävar iväg i en diffus riktning. Frisells Give Me A Home är en skruvad parafras på Home on the Range. Även hans Hard Times har en sentimentalitet som ger ett nostalgiskt skimmer temporärt, men där vemodet efterhand alltmer lyser igenom. Sammantaget ger dessa tre western-influerade kompositioner en medvetet tvetydig belysning av frisellsk americana. Dubbelheter, parallelliteter och inbyggda motsättningar och tempo- och stämningskiftningar karakteriserar merparten av det digra materialet. Detaljrikedomen är stor, komplexiteten likaså. Samtidigt finns på ytan en enkelhet och renodling att ta avstamp från ner i ”djupet” för att – i likhet med Bill Frisell – inte bara i drömmen söka nå musikens ”innersta väsen”. En utmaning väl värd att anta.
Ulf Thelander
