Blue Note/Universal
Charles Lloyd (ts, flöjt, tarogato), Jason Moran (p), Marvin Sewell (g). Insp. Santa Barbara, Kalifornien, 2025
En av jazzens största samtida och mest produktiva artister, den nu 87-åriga saxofonisten Charles Lloyd, visar inga tecken på att dra ner på tempot. Tvärtom tycks hans energi och musikaliska idéer fortfarande vara outsinliga. Dubbelalbumet Figure In Blue är Charles Lloyds tolfte utgåva på Blue Note-etiketten. Denna gång allierar sig Lloyd med sina mångåriga samarbetspartners, pianisten Jason Moran och gitarristen Marvin Sewell men detta är första gången de tre spelar in ett album tillsammans. Åtta nya kompositioner, samtliga skrivna av bandledaren, presenteras och varvas med en handfull äldre spår omstöpta i nya arrangemang, mjukt skiftande i ton och textur.
Moran och Sewell skapar en osviklig organisk grund med smakfulla accenter som Lloyd kan vila tryggt i. Lloyd är i imponerande god form, helt absorberad i musikflödet. Hans lätt igenkännbara vibrato i tenoren blommar ut i ömsom kortare sökande fraser, ömsom i längre solon. Arrangemangen är löst hållna, kapellmästaren låter sina medspelare arbeta fram sin egen interaktion. Det blir tidigt uppenbart att det är mycket erfarenhet som gjutits in i den här inspelningen och den speglar väl Lloyds variationsrika repertoar.
Duke Ellington, en tidig inspiratör, får tre dedikationer. Lloyds originalverk Figure in Blue, Memories of Duke, är ett kontrastrikt stycke som i trions händer omvandlas till en böljande och elegant bossa. Trion återupplivar känsligt också Ellingtons Heaven och Black Butterfly, båda tidigare hörda på Lloyds album The Water is Wide. Även Billie Holiday hyllas i den gripande The Ghost of Lady Day där Lloyds rika, dramatiska tenorklang gifter sig galant med Sewells och Morans känsliga samspel.
Lloyds rötter i bluesen är genomgående närvarande på albumet, särskilt i de rökiga deltabluesfärgade låtarna Chulahoma och Blues for Langston när volymen ökar i styrka. Sewell behärskar framför allt det bluesiga men även det jazziga tonspråket med sitt råa, ihärdiga, skarpa spelsätt och kommer särskilt väl till sin rätt på nämnda spår. Här byter Lloyd tenoren mot altflöjten vilket gör att tonfallet blir mer spirituellt. Det hymnlika träder även fram på Hymn To The Mother, for Zakir, Lloyds hyllning till sin spelkompis och vän, framlidne slagverkaren Zakir Hussein. Albumet utmynnar i det sorgfyllda stycket Ancient Rain där Lloyd hörs på det ungerska blåsinstrumentet tárogató och en intim, ömsint tolkning av Somewhere från West Side Story.
Figure In Blue får ses som ännu en formidabel triumf för Charles Lloyd där han återigen bevisar att han fortfarande har färgstarka och fängslande reseskildringar att förmedla från sina musikaliska vandringar.
Patrik Sandberg
