Little Bear
Chet Baker (voc, tp), Frank Strazzeri (p), Rique Pantoja (elp, voc), Ricardo Silveira, John Leftwich (b), Nicola Stilo (fl), Hubert Laws (fl), Ralph Penland (dr) m fl. Insp. 1986-87 i Sage & Sand Sound Studios, Hollywood, Studio Davout Recording, Paris och live i Cannes
Chet Baker fick, via dokumentärfilmen Let’s Get Lost, något av en revival mot slutet av 80-talet. Den då mycket hajpade modefotografen och filmaren Bruce Webber fascinerades av den legendariska trumpetaren och vokalisten och, får man förmoda, hans turbulenta och av droger kantade liv. Filmen blev Oscarsnominerad och fick stor spridning. Att Chet Baker dog 1988, fyra månader innan premiären – efter att ha fallit från ett hotellrum i Amsterdam – har bidragit till det sorgliga eftermälet. Han blev 58 år.
Filmen ackompanjerades av ett fint album, logiskt betitlat Chet Baker sings and plays from the film Let’s Get Lost. Varför Bruce Webber väntat med att släppa resterande studioinspelningar kan man fråga sig. Men nu när de kommit, kompletterat med sju live-spår från en konsert i Cannes 1987, är det bara att tacka och ta emot. För även om albumet inte ger något nytt till bilden av Chet Baker är det ganska så underbart att få svepa in sig i dessa 16 studio- och liveinspelade låtar.
Med ett lysande band, och med Chet Baker i god form både vad gäller sången som trumpetspelandet, bjuds det coolt tillbakalutad jazz som inte krånglar till det. Gärna för mig, ibland är det härligt att ta paus från genreöverskridandet och det jobbiga stökandet och bökandet. Jazz kan ju vara rätt jobbigt att lyssna på.
I enlighet med detta får vi alltså höra saker som den franska schlagern C’est Si Bon, med fin scatsång och ett eftertänksamt gitarrsolo. Antonio Carlos Jobims Quiet Nights må ha gjorts i alltför många versioner men är så underbart tidlös och görs så vackert, dessutom förgylld med Hubert Laws tvärflöjt, att jag tar emot den med öppna armar. Miles Davis-klassikern Milestones inte att förglömma. Snabbt och snyggt framförd i trioformat.
Jag skulle lätt kunna fortsätta men nöjer mig med att nämna So Hard To Know, ett supersmooth spår som skiljer ut sig lite då kompositören Rique Pantoja medverkar med både slickt elpiano (låter som elpianoljudet i en DX7:a) och soft soulig sång. Pantoja och Baker släppte ett album tillsammans 1987. Sedan måste man ju också säga att Chet Bakers innerligt sorgesamma tolkning av Elvis Costellos Almost Blue utgör en optimal avslutning.
För den som vill stanna kvar det midnattsblå rekommenderar jag det nya Boz Scaggs-albumet Detour. Själv skulle jag förstås vilja att han gick tillbaka till det sena 70-talet och tog upp tråden med den slicka westcoast som han hade fabulösa framgångar med, fast det kommer aldrig hända. Men då han lyckats extra bra med de ledsna jazzballaderna denna gång så är det bara att hälla upp en drink och ge tummen upp.
Dan Backman
