Berno Records
Claus Sörensen as, arr, Sven-Erik Lundeqvist p, Simon Pettersson b, Hannes Olbers dr. Insp. Berno Studio, Malmö 2017
Danske saxofonisten och arrangören Claus Sörensen har jag hört två gånger live, då i egenskap av ledare för skånska XL Big Band. Han är mycket produktiv när det gäller arrangemang för främst storband. Sörensen flyttade till Sverige efter studier på Fridhem, skolan där han nu undervisar. På första skivan i eget namn har han pianisten Sven-Erik Lundeqvist, basisten Simon Pettersson samt trummisen Hannes Olbers bakom sig.
Man inleder med ett soft, bluesigt spår som andas urbant 50-tal och fridfull natt. Genom att serena stämningar målas fram på saxofon, väcks ett minne till liv hos mig från tidiga tonår: sitter i baksätet på föräldrarnas bil nedför Hallandsåsen och ser vacker solnedgång. Från radion hörs signaturen till Smoke Rings, kroppen signalerar en lyckokänsla. Finns antydan till samma sällsamma skönhet här. Trummorna tar sig frimodigt in i ljudbilden efterhand. I titellåten pockar bångstyriga toner på lyssnarens fulla uppmärksamhet. Det blir fräsande, snabb hardbop där Sörensens sax dominerar. Han har satsat hårt på att förverkliga sina idéer, demonstrerar sin obestridliga förmåga. Men samtidigt riskerar han emellanåt att bli en epigon, någon som är alltför påverkad av sina hjältar Coltrane, Dexter och Jackie McLean. Balladspelet är av fint snitt, vilket exemplifieras glimrande i No Match och när Sörensen sträcker ut i långa toner och blir matchad av en inspirerad Lundeqvist. My Burnin’ Valentine binds ihop elegant med ett avslutande nummer, vars avskalade karaktär påminner om den softa inledningen.
Mats Hallberg
