Prophone/Naxos
Daniel Boyacioglu (voc),Mathias Landaeus (p), Bohuslän Big Band. Insp. Tamiami Studios, 26-27 februari 2026
Jag lärde känna Daniel Boyacioglu som en ung, lite arg poet i början av milleniet. Han har haft en duo med pianisten Mattias Landeaus sedan de två möttes på en jazzklubb för cirka tjugo år sedan. Detta album, som är en bearbetning av duons album Bön för världen och Älska oss nu med arrangemang för storband, har texter som innehåller ett stort stänk av vardagsrealism. Det får mig att tänka lite på Barbro Hörbergs 70-talsskivor även om det musikaliskt inte finns några likheter alls. Det handlar om kärlek, även brusten sådan, familj, politik och acceptans för ortens invånare.
Boyacioglu, nu med några fler år på nacken, har en mjukare och lätt vemodig framtoning i sin spoken word-poesi. Jag tycker att hans texter är ganska sympatiska och sätter fingret på en del av vårt samhälles svårigheter i nuläget. Det är en konstform som vi behöver mer av, poesi blandat med jazz, som beatpoeterna en gång i tiden. Nu när jag har lyssnat på de gamla inspelningarna så tycker jag att han läser bättre på den nya inspelningen, han har liksom landat mer i texten.
Musiken, som spelas på ett som vanligt mycket bra sätt av Bohuslän Big Band, har inslag av det som jag kallar för ”deckarmusik” med rötter i 70-talets soundtrack till blaxplotationfilmer som Shaft och Superfly. Varma klanger serveras av lite funkiga rytmer som får en att vilja dansa. Bandet slänger fram flera av sina fina solister, till exempel Mikael Karlsson på tenorsax och Samuel Olsson på trumpet. Den täta trombonsektionen bjuder på fina, ibland lite ettriga ibland mjuka, bakgrunder.
Kompositören själv, jazzpianisten Mattias Landeaus, får visa sin rytmiska och lite ettriga begåvning i flera solon. Jag vet inte varför jag inte tidigare har hört Landeaus, hans spel är ju riktigt skönt, och han är inte långt efter salig Anders Widmark i klangen. Jag ser fram emot mer av den här duons musik, gärna i lite större musikaliska sammanhang.
Lars Sjögren
