Playground Music (Playground)
Daniel Ögren (g, elg, keyb, perc), Joe Williamson (elb), Moussa Fadera (dr), Thomas de Paula Eby (perc). Insp. Atlantis Studio 2–4 april 2024.
Daniel Ögren solodebuterade redan för 14 år sedan med albumet Laponia. Genom Dina Ögons succéartade genomslag blev han senare också ett namn, inte bara för genreinvigda – utan för massorna. Det nya albumet Pine bryter inte upp med de sex föregångarna i någon allvarlig mening. Det mysigt eklektiska, influensrika, löper som en röd tråd genom katalogen och kommer med sina kroniska uppsidor – i den kompetenta harmoniseringen, i den svala, medvetna estetiken. Tyvärr är mina invändningar också desamma.
Det finns både i Ögrens solomaterial och hos Dina ögon en medveten distans i skapandet, som i kollagebygget skvalpar bakom organisk “spelglädje”. Multiinstrumentalisten Ögren greppar en skopa Fleetwood Mac, en nypa Niki & The Dove, lite Abba, lite mjukpsykedelika. Resultaten är musik att resonera till, förslagsvis i väntan på avsmakningsmenyn. Antitesen är naivismen och dess styrkor. Musiken är ibland, som i Laisan, tillräckligt melodistark för att bära som direktverkande instrumentalpop, men det mesta bara puttrar, utan syfte bortom sin egen behaglighet. Gitarrslingorna i låtar som Rocks, Årdal och Rose är helt enkelt för tråkiga och den välproducerade inramningen accentuerar bristen, utan minsta ansats att förklä den i komplexitet.
Det är min bestämda övertygelse att musik – och konst i en bredare mening – måste bära en osäkrad komponent; en länk i skapandet som inte är formulerad. Pine pekar mot att den länken saknas i Daniel Ögren. Pusslet är lagt, snyggt och prydligt. Referensbingot ger fullt hus. Upplevelsen, tja, den är lika avslagen som ambitionen.
Adam Olofsson
