577Records
Fredrik Ljungkvist (ts, cl), Niklas Barnö (tp), Alex Zethson (wurlitzer), Linus Hillborg (elektronik), Joe Williamson (b), Dennis Egberth (dr). Insp. Stockholm, 14 december 2023.
Albumet öppnar mjukt och trösterikt. Fredrik Ljungkvist spelar sångbart vackert med sin sax, Niklas Barnö följer på trumpet, svävande som om han bad lyssnarna följa med in i en dröm. Och den som verkligen gillar jazz kommer att sitta som klistrad efter dessa två suveränt självklara soloinsatser. Så följer andra delen av det inledande stycket, PanGu. Lågmält, nerskruvat tempo, svärta tecknad elektroniskt. Så följer klarinett och trumpet och undersöker den nya stämningen; svävande i en blandning av melodiska fragment och ljudsurr. Ett stycke drömjazz fast nertonad av Barnö/Ljungkvist.
Den lätt gungande lågmälda elektroniken sträcker ut sig på ett sätt som närmar sig ambient. Men efter inledningen tror jag mig veta att här upplöses ingenting i nonsensfluff. Det finns ett mål, eller i alla fall en idé att hålla fast i. Musiken börjar således i landet mellan sömn och vaka. Små återkommande figurer, fragment och fraser stakar ut en väg. Den blir aldrig häftig, men strax groovy och elektroniskt ekande – som en bakgrund eller himmel över de snärtiga, bestämda trummor som så skickligt förenar tunga upprepade ljud och luftiga infall.
Sångbart är det men mindre som bön än trans. Under alla omständigheter en inre rörelse – musiken är aldrig optimistiskt utåtriktad. Här finns närvaro i just detta ögonblick men inga toner att sända in i något slags framtid. Samtidigt är musiken inte eklektisk; visst känner jag igen mig men det beror på en obruten tradition mer än sentimental efterbildning. Avvägningen mellan slagverkets fasta variationer och de andra instrumentens mer svävande tonbilder bildar en fast helhet. (Oavbrutet rör sig framför allt blåsarna i fantastiska figurer som det gäller att fiska upp och följa.)
Och den kollektiva känsla som behärskar hela albumet kan pendla mellan eftersinnande klang och plötslig eufori. Där finns en ständig spänning mellan slagverk och de andra instrumentalisterna, så kan ett klaversolo stava sig igenom en väldig rymdkänsla, nästan som en himlastege, tenorsaxen stångar sig framåt med de täta rytmiska figurerna. Och det finns alltid återkommande föreningar mellan instrumenten. Och då jublar musiken. I en sorts innerlighet – om jag vågar mig på en jämförelse så är det mindre jubel och jävlaranamma (à la t.ex. Charlie Mingus) än förtröstansfull psalmsång. Och det passar nog i dessa tider. Ur en bred jazztradition hämtar Egberths grupp de mest svalkande och njutbara delar som nog behövs med huvudet fyllt av en tid som är mer förvirrande och hotfull än löftesrik.
Här finns inga löften, bara närvaro och – vilket är viktigt – en tro på vad musikerna gör av sin musik. Luftigt, svängigt, varierande lågmäldheter. Med instuckna häftigheter från framför allt blåsarna.
Thomas Millroth
