Sail Cabin Records
Elin Forkelid (ts, as, bs,) Mattias Ståhl (vib), David Stackenäs (g), Vilhelm Bromander (b), Jon Fält (dr). Insp. Atlantis Metronome, Stockholm, 9-10 juni 2025
I år är det hundra år sedan Miles Davis och John Coltrane föddes, vilka båda under sin levnad var drivande i jazzens framkant. Gemensamt i fem år (1955-1960), därefter valde de helt olika utvecklingsvägar. Deras samlade påverkan är fortfarande stor och betydande och som jazzmusiker är det närmast omöjligt att helt bortse från deras arv, men man kan givetvis förhålla sig på olika sätt.
2018 initierade OJ:s dåvarande chefredaktör Magnus Nygren en konsert- och föreläsningsserie tillsammans med Fasching. Elin Forkelid tackade inledningsvis nej till att medverka men antog sedan utmaningen. Ett klokt val och för oss som var där blev det en minnesvärd kväll. Två år senare släpptes albumet Elin Forkelid Plays for Trane, vilken i mitt och mångas tycke var det årets starkaste svenska jazzplatta.
Forkelid har sedan dess till och från tummat på arvet och inflikat sina Coltrane-influenser i egna projekt och med gruppen Sol Sol. Och nu under Coltranes hundraårs-år är det läge att släppa en andra volym. Medmusikerna är desamma som på förra skivan och urvalet av kompositioner ger både en bredd formmässigt men också stor möjlighet till variation tolkningsmässigt.
På inledande, kvartslånga Dearly Beloved/Sun Star/Venus sätter Forkelid friform-ribban högt med en kakafoniskt flödande sopransax där Mattias Ståhls porlande vibrafon efterhand tar vid. Forkelid möter upp med kraftfull tenorsax och ökar trycket mot crescendo. Sista tredjedelen har en meditativ stämning och här kommer David Stackenäs avspända gitarr in och skapar lugn och förtröstan.
Vill man börja lite mjukare kan man direkt gå till spår två, Expression, en mäktig ballad med tydliga frihetsgrader där tenorsaxens gränstänjande kompletteras av sammanflätad gitarr och vibrafon. Naima ges i en koncentrerad, lätt, ljus och renodlad version. Stackenäs har ett långt, melodiskt tätt solo understödd av Jon Fälts tassande trummor. Peace On Earth är en av Coltranes sista kompositioner och spelas här i en mycket avskalad koncis form med ett spänningsfält mellan gitarr och vibrafon ställd mot en sökande, intensiv tenor vilket sammantaget resulterar i en stark dynamisk utväxling. Avslutande Reverend King – en hyllning till Martin Luther King som gavs ut på Cosmic Music 1966 – får här en ljus, öppen och spatiös tolkning.
Gruppens specifika sättning etablerar en harmonisk bottenplatta, förstärkt av en trygg sopransax som långsamt och gradvis bryter sig loss och svävar ut mot nästa ”dimension”. Spåret avslutas med mycket reverb som drar ihop gruppen. Coltranes breda musikaliska pallet med kraftig expressivitet, stora frihetsgrader och djupgående improvisationer, kräver en både varierande och stabil ram för att inte falla samman. En garant för detta är en ytterst lyhörd och följsam basist med stark personlig instrumentell integritet. Vilhelm Bromander har detta och gör ett mycket styvt jobbplattan igenom, vilket banar väg för de övriga att tänja, tolka och sätta en personlig prägel på Coltranes vidsträckta kompositioner. Att under Elin Forkelids ledning fortsätta utforska Coltrane-land finns det goda skäl för.
Ulf Thelander
