Elle Street Records
Emil Ingmar (pi), Jonas Knutsson (s), Markus Ahlberg (trb), Fredrik Jonsson (b), Calle Rasmusson (dr)
Uppsalabaserade pianisten Emil Ingmars tredje platta Polaroids är ett steg tillbaka mot ett mer avskalat sound än på föregångaren Pleiades från 2023. På (den redan släppta) singeln Bjurtjärn hörs Emil med Fredrik Jonsson på kontrabas, en lugn och trivsam komposition som jag skulle säga är albumets bästa spår. Det vilar något väldigt svenskt över kombinationen jazz, folk- och filmmusik vilket är trivsamt men kanske inte jättespännande.
Gästar på var sitt spår gör Jonas Knutsson på saxofon (June) och Markus Ahlberg på trombon (Stone Skippers). Bägge inhoppen adderar en extra dimension till musiken och personligen uppskattar jag Stone Skippers mer komplexa ljudbild som drar mer åt det föregående albumet. På Where Did You Go smygs det in några smakfulla syntmattor som på ett märkligt sätt lättar upp – ibland kan tydligen mer vara mindre.
Hantverksmässigt är det naturligtvis klanderfritt, precis som det ska vara när man släppt flera tidigare album. Men jag har några högst subjektiva invändningar: Det verkar finnas en lätt besatthet av det måste ligga åtton- eller sextondelar i bakgrunden hela tiden, är det inte i pianot så är det i trummorna. Eller – som i inledande Polaroids – bådadera. Räds inte tystnaden, vila i den.
I pressreleasen läser man ”The recordings were approached with minimal discussion, instead allowing the performances to develop through instinct, trust and a shared sense of musical direction”. Stundtals känns det som att man inte har samma uppfattning om riktningen så jag tror att produktionen skulle vinna på mer diskussion. Det, och ett annat virvelsound. Jag stör mig en smula på den korta och ganska nerpitchade virveln som i mitt huvud ekar sent 1980-tal. Tyvärr inte på det bra sättet (i och för sig lite oklart om det finns ett bra trumljud från det decenniet.) Kort sagt: det är snyggt men tickar inte riktigt mina boxar.
Örjan Furberg
