Utech Records
Delphine Joussein fl, elektronik, Mats Gustafsson fl slidefl spilåpipa, harmonica, elektronik. Insp. Banlieu Bleues, Paris, 15 oktober 2025 och Atlantique Jazz Festival, Brest, 16 oktober 2025.
Flöjtduo? Varje frågetecken försvinner efter dessa album.
Joussein har utvidgat sitt instrument tidigare, bland annat i den elektrifierade trion NOUT. Gustafssons flöjtspel är i sin vidd en palett i andra färger än saxen. Tillsammans ger de mina öron något helt nytt när de improviserar med varandra, griper tag i den andras toner, spelar ut med klanger och gälla signaler till en enda lång musikalisk mässa, skiftande mellan högsta hastighet och gångtempo. Att duon har skapat något helt nytt av flöjtgenren står helt klart.
Det är en sammanslingrad musik som ger sig hän. Redan från första spåret är det högt tryck – kompakt av en knippe olika ljud, stämmor och infall som slingrar sig samman för att veckla ut sig i nya långa slingor.
Inne i dessa musikkluster är de två röster som ropar och svarar. Tillsammans ger de sig in i det stora improrummet där både gammal flöjthistoria från pockande barockinstrument förenas med vässad elektronika. De stannar av, lyssnar på varandra, hör rymden i rummet de spelar fram. Allt är mycket fysiskt; ständigt anas en puls, instrumenten är inte bara metall men lika mycket andedräkt, också munhåla, stämband och, ja, fjärran sång.
Det är förstås virtuost när de skiftar mellan tyngd och lätthet. Luften finns där hela tiden som bärande element.
Naturligtvis är de två tätt inpå varandra – fulla av associationer och tonfall som liknar rösten. Hör bara hur de två oavbrutet växlar mellan olika uttryck och ljudkvaliteter; de följer varandra och förlorar aldrig den musikaliska formen. De kan vidga, förtäta, kasta om kursen. Samtidigt som de fylls av små sköra ljud – en spilåpipa till exempel, ekande elektroniska slingor, inkastade ljud och fuktkänslan av metallen i instrumenten. Jag tänker också på hur Gustafsson vid andra tillfällen bearbetar munstycket på saxen: Och här klingar det av andedräkterna som samlas. Duon tar gärna in humor, tvära kast, silvertoner, pladdrande slingor och oväntade ljudklumpar som landar i det lyriska. För det blir aldrig sentimentalt men däremot fyllt av känslor. Inte en sekund är oberörd eller likgiltig.
På lp:n Brest Blow finns ett nummer som verkligen sätter sig fast, Don´t forget to die. Klanger och instrument sluter sig tätt ihop och beter sig som en enda organism i all sin sammansatthet men där andetagen hela tiden känns – och så lösgör sig Gustafssons spilåpipa, jag anar små vissnuttar, en vid norrländsk horisont. Musiken öppnar sig till ett slags landskapsmålning; norrländsk i så fall – tänk Torsten Renqvist. Precis som han skapar Flöjter samtidigt känslan av avstånd och närhet.
Min beskrivning, mitt försök att greppa denna oväntat fantastiska duo, tenderar kanske att försvinna i sökande ord som inte ger rättvisa åt denna fullständigt överrumplande friform där elektronik, luft, metall och ett totalt uppgående i det analoga/elektroniska musikrummet som de öppnar på vid gavel.
Kort och gott: Flöjter är något så ovanligt som en gnistrande ny version av fri form.
Thomas Millroth
