Thanatosis
Rebecca Lane (basflöjt), Léo Dupleix (synt), Jon Heilbron (b), Fredrik Rasten (g). Insp. Berlin, 2023.
En dov drånande ton där alla instrument håller hårt i en mörk entonig musik som långsamt rör sig framåt; eller ruvar helt stillastående. Det krävs koncentration för att lyssna. Men det är knappast någon flummig vila eller meditation. Visserligen kan den sig tungt rörande musikkroppen påminna om en avslappnad andning. Men därtill är spänningarna för stora. Här skapas ett rum av ljudkonst som omsluter en och känslan är snarare klaustrofobisk än vila. Som jag sade tar det tid.
Och med tålamodet i öronen träder små figurer fram i mörkret. Basen till exempel vrider sig av och till som om den spanade runt sig. Och flöden av mörker rör sig som en massa som söker form och riktning. Under tiden verkar ljudet så smått stegras och avta men aldrig försvinna. Alldeles lagom för att den uppmärksamme inte tröttnar; det är ju ingen ljudström vilken som helst. Elastisk, fysisk, hård, mörk, lätt föränderligt undanglidande. Som ett fenomen jag har svårt att greppa i sin helhet, det sträcker sig bortom slut och gränser.
Ibland känner jag mig som basen som drar ut sina toner med stråke (jag tror det är basen i alla fall) utan att finna annan form än den som den är innesluten i. Allt är tätt. Och när det är slut med ens är allt omkring mig helt tyst. Jag höll på att skriva, dånande tyst! Fängslande mörk ljudkonst – och vem har sagt att all musik ska skina av hopp och tro. Om ni vill – ett tungt vittnesmål från vår tid.
Thomas Millroth
