Elitist/Strawtown
Fredrik ”Gicken” Johansson (b, lapsteel, git, keyb, perc), Magnus Helgesson, Emil Brandqvist (dr, perc), Per Thornberg (ts), Fredrik Davidsson (tp, flh), Stefan Albrektsson (elg), Lars-Åke Snus Svensson (p, org), Stefan Isebring (nyckelharpa, vevlira). Insp. Rydslund Studio, Ryd, och Studio Gix, Halmstad, 2025.
Fredrik ”Gicken” Johansson har varit aktiv i Halmstads musikliv i runt 40 år och medverkat på ett flertal skivor i olika genrer, däribland Per Gessles Sällskapssjuk från 2024. These Things Happen är Gickens första soloplatta, och i någon utsträckning en frukt av covid-pandemin – när det inte gick att spela live bestämde han sig för att producera musik under eget namn. Resultatet är snyggt, trivsamt och välproducerat. Backar vi de fyrtio åren i tiden hamnar vi runt 1985, och jag tycker mig höra att mycket av inspirationen till kompositionerna – och produktionen – kommer från då och kanske femton år framåt. Det är gott om slagverk som puttrar i bakgrunden, ambienta syntmattor och reverbdränkta gitarrer som ger färg och karaktär.
En av Gickens husgudar är Pink Floyd och det arvet tycker jag hörs extra tydligt i Catnap där gitarr och piano får dubbla melodin samtidigt som slide- och elgitarr sätter känslan, ett finstämt tenorsaxsolo av Per Thornberg kompletterar bilden. På jazzsidan lär Miles Davis vara en inspiration och visst tänker man på dennes senare alster när man hör Fredrik Davidssons trumpet och flygelhorn på Danse à l’Envers och Destination Dawn. Just det sistnämnda stycket förtjänar också ett extra omnämnande: det är inte lätt att få udda taktarter att flyta på det otvungna sätt som de gör här. Sedan är jag inte helt och hållet övertygad av första övergången mellan de två delarna – där tappar det lite styrfart, men tråden plockas snart upp igen. Även Lucky Seven hamnar på den udda taktartssidan (gissa vilken – titeln ger en viss vägledning) och är efter ett lite backingtrack-liknande intro en solid komposition med stabilt bassolo av Gicken själv.
Min tanke efter första genomlyssningen var ungefär ”snyggt men inte jättespännande” och just då kom jag på mig själv med att nynna på öppningsspåret… Förutom Pink Floyd tänker jag också på bl.a. Tony Levin, Pat Metheny, Lyle Mays och Mike Stern när jag spelar plattan. Den har någonting och det är en platta jag gillar, att jag sedan inte kommer att återkomma till den dagligen är en annan sak. Som debutalbum är det ett snyggt hantverk och jag tycker inte att Gicken behöver vänta fyrtio år till med uppföljaren.
Örjan Furberg
