Prophone/Naxos
Hans Backenroth (b), Roger Svedberg (vib), Daniel Tilling (p), Oscar Johansson Werre (dr). Insp. Stockholm, 2025.
Oj då, dags för ”Gamla skivbekanta” tänkte jag när jag läste innehållsförteckningen på Hans Backenroths For Ray, Milt & MJQ. Och visst, samma sättning som Modern Jazz Quartet, fyra låtar komponerade av pianisten John Lewis, tre av vibrafonisten Milt Jackson och tre av basisten Ray Brown. Men alla onda aningar kommer snabbt på skam. Musiken på Backenroths och hans medmusikanters platta är nämligen frisk som ett efterlängtat vårregn. Inte ett uns damm så långt örat når.
Backenroth hyllar alltså ett par av sina hjältar på sitt senaste album, Ray Brown och Milt Jackson, som dök upp ungefär samtidigt i slutet av 40-talet, när bebopen började sprida sig som en farsot i jazzvärlden. Bägge höll till i Dizzy Gillespies legendariska storband och gjorde i början av 50-talet sällskap till den grupp som så småningom – när Brown efter ett par år hoppade av och ersattes av Percy Heath – döptes till Modern Jazz Quartet. Ur MJQ:s digra repertoar har Backenroth-kvartetten knyckt pärlor som John Lewis Delaunay’s Dilemma, Milano, Vendome och Django, och att även Milt Jacksons smått klassiska Bag´s Groove fick vara med liksom Reunion Blues och SKJ (tillägnad Milts hustru Sandra Kate) var förstås snudd på nödvändigt. Och ur The Ray Brown Songbook har Hans valt Ray´s Idea och ett par andra låtar, Lined with a Groove och FSR (= For Sonny Rollins). Lägg därtill ett alster av Kenny Burrell, ett avJohn Clayton och Mercer Ellingtons Things Ain’t What They Used to Be. Och hela kalaset är alltså förknippat med Milt Jackson och Ray Brown. Var för sig och tillsammans.
Vad som gläder mig mest när jag lyssnar på albumet är fräschheten, modet att ge sig på en repertoar som man trodde var mer eller mindre helig och det fantastiskt fina samspelet. Utan att på minsta sätt plagiera beger sig Roger Svedberg och Daniel Tilling ut på kontrapunktsäventyr à la Milt Jackson-John Lewis, och bägge är lysande som solister i den oftast bluesiga repertoaren. Finsnickeri av högsta klass. Och Oscar Johansson Werre, som väl knappt var född på den tid det begav sig, verkar ha fått 50- och 60-jazzen med modersmjölken. Eller kanske snarare fadersmjölken (pappa heter Ulf i förnamn). Kapellmästare Backenroth, slutligen, är magnifik: stadig som Hallandsåsen och med en stor, skön ton förutom perfekt intonering, personlig och smakfull melodik och imponerande teknik.
Och jäklar i havet vad det svänger – hela tiden!
Jan Olsson
