Bolero Recordings
Isabella Lundgren (voc), Johan Lindström (g, keyb), Dan Berglund (b), Martin Hederos (p), Nils Törnqvist (dr). Insp. Studio Tonbruket, Stockholm, 2021–2023.
Det är knappast förvånande att Isabella Lundgren har lyckats nå utanför den trängre jazzkretsen. Hon förmår, som få andra, beröra på djupet med sin sång – inte minst live inför en publik och alldeles särskilt när hon tolkar ballader. Och hon hör till dem som kan förmedla en text; man tror verkligen på vad hon sjunger.
Sångerskans tolkningar av den amerikanska sångboken är det som står mitt hjärta närmast, men det är ju samtidigt omöjligt att till exempel förbigå hennes tolkningar av Bob Dylan, eller hennes eget komponerande för den delen. Hon är en begåvad kompositör, vilket återigen bevisas på den nyutkomna och djupt personliga skivan What Cannot Be Told. Musiken här är lågmäld och allvarlig. Uttrycket är intimt, rösten nära mikrofonen. Isabella Lundgren beskriver albumet så här: “Den här skivan är en kärleksförklaring till mysteriet. Till vår bräckliga mänsklighet. Den här skivan är berättelsen om hur jag tog ett djupt andetag, gav upp allt och lärde mig att älska”. Om låten Love Is Not a Beast To Tame, som tidigare släppts som singel, förklarar hon att den handlar om hennes egna svårigheter att älska och att älskas.
Två sånger står Lundgren för helt själv, de övriga fem har hon skrivit i samarbete med andra: Klas Gullbrand, Filip Ekestubbe, Palle Sollingeroch – inte minst – Johan Lindström, gitarrist, keyboardist och skivans producent. Jag tror inte att Lindströms insats på skivan kan överskattas, musiken är nämligen påfallande välproducerad och genomarbetad i detalj. Vi är långt från jazzens estetik med en tagning och inga pålägg. En del längre instrumentala passager ger musiken en drömsk atmosfär, så också inslagen av körsång. Improviserade inslag saknas däremot helt.
Sångerna på skivan är inte sådana som man går och nynnar på. Det är snarare helheten, det sammanhållna tonfallet och det allvarliga tilltalet, som man bär med sig efter att ha lyssnat på albumet. Av de sju låtarna är nog A Sacred Ground, skriven av Lundgren själv, den som jag oftast återvänder till – en mycket vacker och hymnartad melodi, där en orgel lämpligt nog kan höras i bakgrunden. Sången Iron Cage står nästan helt stilla och har en gåtfull, närmast seren, stämning. Men också titellåten är suggestiv. Den tonas långsamt ut under det att Lundgren hörs nynna, lågmält och dröjande. Här går mina associationer till Kate Bush.
Med What Cannot Be Told befäster Isabella Lundgren sin ställning som en av landets inte bara intressantaste utan också främsta sångerskor. I vår ger hon sig ut på turné med denna musik. Den som har möjlighet bör tveklöst överväga biljettköp.
Jörgen Östberg
