Moserobie
Johan Lindström (g, pedal steel), Per Texas Johansson (ts, cl, fl) , Jonas Kullhammar (ts,bs, as, ss fl, glissotar) , Mats Äleklint (tb), Jesper Nordenström (org, p, synth), Torbjörn Zetterberg, Dan Berglund, Pär Ola Landin (b), Konrad Agnas (dr, perc), Margareta Bengtsson (voc), Jesper Söderqvist (vib) m fl. Insp. Atlantis, Stockholm, 2025
Alla som haft förmånen att avnjuta Johan Lindströms sällsamt spelande septett i ett konsertsammanhang vet att det är ett av landets mest variationsrika och dynamiska band. Det har alltid funnits något djupt fascinerande i dessa musikers otvungna, prövande möten; som vore det ett krav att under inga omständigheter hemfalla åt prydliga, men riskfria instrumentala utflykter.
Även på skiva har septetten i omgångar tydliggjort att lössläppt energi, musikalisk ekvilibrism och påhittigt kollektivt sväng mycket väl låter sig fästas på inspelningstejp. Det är nästan omöjligt att tänka sig att den här konstellationen kan bli hämmad av rutiner och andras förväntningar.
De utsökta och rättmätigt prisade albumen Music For Empty Halls och On the Asylum, är genomsyrade av nyansrikt låtbyggande, inom och utom jazzens bekanta tassemarker. Där finns musik som aldrig står stilla, som otåligt tycks sträva mot på förhand oanade korsningar av tempon och fylliga klanger.
Glädjande nog kan detsamma sägas om gruppens senaste studioplatta, inspelad under fem hela dagar i Atlantisstudion och förgylld av ett flertal inspirerade gästinhopp. Än en gång kan det konstateras hur skicklig Johan Lindström är på att komponera, arrangera och levandegöra friktionen mellan det spontana och det tydligt strukturerade. Känslan av konstnärlig frihet, av ett storögt utforskande av jazzens och den instrumentala konstmusikens gränssnitt, är påtaglig, rakt igenom på Humankind.
Den rofyllda, vaggande inledningen The Cavaliers sätter den atmosfäriska tonen, med värmande och trösterika toner från pedal steel och sprött blås. Såväl Choro, i vilken Lindströms sprudlande gitarrspel vindlas runt flöjter, som Mankind, med sin framåttassande karaktär och snabbhäftande melodislinga, befäster intrycket av att vi har att göra med en spretig svit av låtar, emellertid sammanhållen av inriktningen på det stämningsfulla.
Och det är lekande lätt att bara låta sig omhuldas av Per ”Texas” Johanssons och Jonas Kullhammars följsamma tandemåkningar på saxofoner och flöjtar, att finna lugnet i den samfällt dova tonaliteten från Torbjörn Zetterbergs bas och Mats Äleklints trombon, samt förundras över hur självklart det låter när Jesper Nordenströms piano och Konrad Agnas trummor stadgar ackompanjemanget.
De kortaste spåren, Flutes och Flood, hade i osäkrare händer kunnat te sig som ofullbordade sketcher. Här blir de tvärtom laddade sekvenser i egen rätt, detta i likhet med de övriga tio titlarna, varav flertalet bär på en närmast filmmusikalisk pregnans.
Ta bara The Landscape: det kan faktiskt vara det svenska jazzårets mest fantasieggande stycke.
Henrik Lång
