April Records
Jon Henriksson (b, voc), Karl-Martin Almqvist (ts), Rasmus Sørensen (pi), Pelle von Bülow (git), Rasmus Holm (trb, btrb), Jonas Bäckman (tr). Insp. Village Recording, Köpenhamn, 3–4 juni 2025.
Det finns gott om skivor jag lyssnat på och sedan tänkt nåt i stil med ”Trevligt. Men helt generiskt och utbytbart”. Jon Henrikssons senaste platta är verkligen inte en av dem. Han lyckas här med flera konststycken: det låter bekant men helt nytt, det är komplext men låter enkelt (och vice versa), det är stundtals vackert (introt på avslutande Ses vid horisonten är ett lysande exempel) men inte på det sökta sättet och – kanske störst av allt – det har den där känslan av magi som SÅ sällan fastnar på studioinspelningar.
I Grönbete är kontrasten mellan de uppstyrda och friare delarna befriande – livekänslan är påtaglig, solopartierna är både lekfulla och inlyssnande. Den avslutande dialogen mellan Karl-Martin Almqvist (ts) och Pelle von Bülow (git) känns som ett självklart musikaliskt samtal utan att någon försöker bräcka eller överrösta den andre.
Inledande Toninho i sjutakt är klockrent och smart arrad med melodi på gitarr, blås och scatsång. Det krävs något särskilt för att få udda taktarter att flyta på det här otvungna sättet, att stycket klockar in på strax över åtta minuter hinner knappt märkas. I Monkurt får vi ett smakfullt bassolo med den ovanliga – men för mig essentiella – finessen bakgrundsackord och försiktig backup från trummorna. I mitt tycke gör det här bassolot till en del av låten och inte – som följden ofta blir – ett apart avbrott innan temat återkommer en sista gång. Och trots att jag med åren har utvecklat en stark skepsis mot allt som har ”Blues” i titeln kapitulerar jag inför Chime Blues; så här kan (ska…) man också behandla en ackordföljd som i sitt enkla grundutförande är väldigt statisk. Vrid och vänd, tänk smart, tänk fritt, spela med attityd. Inte ens min återkommande nemesis ”solon i fours” klarar av att göra mig irriterad här.
Alla spår har unika kvaliteter och det är egentligen djupt orättvist att bara nämna vissa solon då samtliga förtjänar att både lyftas och analyseras. Det här är en rakt igenom fantastisk platta, tack för den!
Örjan Furberg
