Blue Note/Universal
Julian Lage (g), John Medeski (keyb), Jorge Roeder (b), Kenny Wollesen (dr). Insp. New York, 2025
Julian Lages förra album var ganska storstilat och ambitiöst, här är det ett lite mindre format. Producenten Joe Henry är med även här, dock är det ingen särskilt ”producerad” skiva. Det förekommer lite pålägg här och var, men i grunden rör det sig om en jazzkvartett som spelar tillsammans. Fast det är en varm och fin ljudbild, och det tänker jag kan vara delvis Henrys förtjänst.
Öppningsspåret Opal är, sin lågmäldhet till trots, smått magnifikt. Innerligt och doftande av både americana och gammal koral. På Lages hemsida framgår det att låtarna på skivan tog 20 minuter vardera att komponera (han ställde klockan). Och han verkar ha tur när han skriver låtar, för det är fina, kluriga och intressanta kompositioner rakt igenom. Startlåten tycker jag sticker ut som den stora hiten, men det finns andra guldkorn också, som balladen Night Shade.
Det finns en aspekt av den här skivan som jag inte är helt såld på och det är Lages gitarrljud. Elgitarren tycker jag låter lite för plonkig och nasal och när han kör akustisk gitarr skorrar det lite fult på vissa toner. Men, så låter det kanske när John McLaughlin spelar akustiskt också, slår det mig. Och efter några lyssningar har jag vant mig.
John Medeski spelar till allra största del Hammondorgel, på ett par spår även piano. Jämte Lage själv är det han som får störst solistutrymme. Han är rolig att lyssna på, spelar varierat och ganska klichébefriat. Även Lage är en utmärkt solist med ett fint personligt uttryck. Han spelar liksom aldrig skrytsamt, även om man hör att resurser till virtuositet finns där under huven.
Lage har onekligen hittat en egen stil som gitarrist och artist. Bara detta att göra gitarrcentrerad americana-jazz utan att låta ett dugg som Bill Frisell är imponerande. Ett högst sympatiskt album.
Oscar Svenningsson
