Thanatosis
Finn Loxbo (g), Lisa Ullén (p), Anna Lindal (vi), Leo Svensson Sander (cello), Vilhelm Bromander (b), Ryan Packard (dr). Insp. KMH, Stockholm, 2024.
Varför inte börja där jag brukar sluta? Utformningen av albumets fodral. Michell Zethson har lagt etikettens senaste utgåvor i försvinnande gråton som gör halt vid den svartaste svärtan och även vid den bländande vitheten. Uttrycket ligger däremellan med stilla skuggor, skiftningar, rörelser som stannat upp; dans är ett tema, här ett klassiskt foto av Carina Ari. Det grafitgrå svirrar i hennes tyllkjol medan rummet omkring löser upp hennes dansrörelse. Och så den kroppsliga balansen i hennes spända tå i balletskon. En utsträckt arm balanserar det ena benet på väg uppåt. Nå, det var en lång introduktion utanför musiken, tänker ni. Men nej, det här var ju en introduktion till den musik som långsamt flyter fram under en timme. För som vanligt är Zethsons fodral kongenialt med det klingande innehållet.
Första intrycket liknar en position i ett tänkt rum. Rörelsen är långsam, tillbakalutad – ja, fler än jag tänker nog på en klassisk gamelanorkester. Små korta ljudfraser som aldrig avslutas utan bara tar vid och tar vid. Stillhet råder men inte brist på rörelse; örat koncentreras på det centrum i improvisationerna/kompositionerna som oavbrutet rör sig inom de snäva klangramarna. Snäva förresten? Alla instrumenten arbetar lågmält, lite ryckigt, oväntat, slänger in pauser, hakar på i osymmetri emellanåt. Men det finns alltid ett centrum. Gitarren är styckevis serverad med stilla inpass, violinen viskar eller knäpper så det knappt hörs, cellon drar långa toner genom de andras korthuggna ljud, pianot finns där smygande lyssnande, liksom smeker musiken inifrån. Så basen och trummorna som lägger in dova ljud. Alla komponenter flyttas runt, musikerna prövar mot varandra för att lyssna inåt – mot musikens kärna. Som om de ville vårda den, inringa ett centrum, vakta mot övertoner och överdrifter. Tillsammans skapar de alla en sorts djupandning, en samling mot en punkt i kroppen som känns. Det krävs koncentration och öron som hör på varenda ljud från de andra – här är inga svar, inga uttömmande utmaningar men i stället en gemensam kontroll av en ljudbild som också kunde locka till plötsliga utspel eller den totala tystnaden. Det är musik i detta mellanrum där alla instrumenten reagerar på varandra – samklang och samdissonans blir samma sak. En flageolett från fiolen skär lätt i mina öron men tas om hand av en långsam vågrörelse av de andra instrumenten, en liten dirrande svängning påminner om rester av en melodi. Alla dessa skärvor kommer från samma spräckta kärl. Så blir musiken ett omöjligt reparationsarbete.
Men samtidigt finns stillheten kvar – den rymd som en gång var kärlets väsen – musikens innebörd och uttryck. Och hur kan en långsam klangkomposition beskriva den?
Ungefär som här, ett stilla motstånd mot så mycket som går för fort och är oberäkneligt. Att lita på den gemensamma lågmäldheten i motsats till pratighet och utbrott. Så mycket starkare intryck i dessa tider av övertoner och högljudd propaganda (och överproducerad arenamusik) – så hörs motsatsen till allt som är efemärt tidsbundet. Tidsandan sätter sin egen förträfflighet i halsen. En mästerlig ljudlig vandring. Tiden står still under en timme.
Thomas Millroth
