Tengtones
Erik Tengholm (tp, cornett) , Leon Falk (tb, voc), Adam Falk (cl, ts), Sara Karkonen (p), Uno Dvärby (bjo, g), Anna Shvedchikova, Sandra Arvman (vi), Cecilia Wickström (via), Frida Hedrenius (cello). Insp. Stockholm, mars 2023.
Lätt förvånad blir man när första melodin, Irish Black Bottom, tonar ut ur högtalarna. Man tror sig förflyttad en söndagseftermiddag till tidigt 1950-tal på en Nalen-matiné. Eller varför inte en lördagskväll och dans på ett av läroverken vid samma tid. Traditionell jazzmusik väl framförd. TengTones har här som i flera andra sammanhang fört samman musiker av skilda karaktärer. Oftast då musiker med känsla för något mer modern musik. Men här har klarinettisten och saxofonisten Leon Falk satt samman en rad melodier hämtade ur Louis Armstrongs repertoar. Och Erik Tengholms spel på sina blåsinstrument har en ton som inspirerats av föregångaren. Liksom sättet att spela ut helt lämpliga fraser oavsett melodi.
Leon Falk som sjunger några melodier borde ha fått en bättre mikrofonbehandling. Hans sång, med sitt märkliga vibrato, blir inte så tydlig som önskvärt vore. Däremot är hans trombonspel tydligt. Adam Falks klarinettspel visar att även han har lyssnat på de jazzmusiker som verkade för etthundra år sedan. Likaså när det gäller hans solon på tenorsaxen. De är också framfantiserade ur det förflutna och lustiga med sina tidstypiska tonslingor. Sara Karkonens pianospel har en lätt touch av Lil Hardin/Armstrongs med viss tyngd i basen. Uno Dvärby har fått fram det karaktäristiska soundet ur banjon. Medan gitarren ges en mer svängig approach. Stråkkvartetten borde ha fått mer utrymme, även om instrumenten inte har någon större plats i Armstrongs jazzrepertoar. Totalt sett är det en humoristisk tillställning som lockar till skratt och fundering. På 1920-talet var det ny och modern jazzmusik. Men hur upplevs den nu… ?
Leif Wigh
