Prophone/Naxos
Lovisa Jennervall (voc, p), Emil Ingmar (p), Lisa Bodelius (tr), Dorotea Dragodan (vlc). Insp. Studio Glasfågeln, 2025.
Lovisa Jennervalls andra soloalbum kommer tätt inpå släppet av Ellas Kapells fjärde, alldeles utmärkta, album. Som bekant ägnar sig vokalisten där åt standardrepertoaren förknippad med Ella Fitzgerald. Som soloartist framför hon istället sin egen musik, på detta album egna tonsättningar av svenska och finlandssvenska poeter.
Om debutalbumet skrev jag att det andades lugnt och långsamt, det gäller i ännu högre denna gång. Med den lite speciella sättningen piano, trombon och cello och, bokstavligt talat, poetiska texter låter det som en melankolisk vandring i ett ömsom vårigt, ömsom höstskimrande landskap (i perfekt överensstämmelse med Fabian Rosenbergs fina omslagsbilder).
Mellan kongenialt tonsatta dikter av Ylva Eggehorn (Skog för bara träd) och Harriet Lövenhjelm (Skåda, skåda hur det våras) får vi ytterligare sju vokala spår – ibland utan ord – och ett helt instrumentalt. Den sistnämnda, Lisen & skogen, med fin tvärflöjt spelad av Lina Lövstrand. Allt snyggt inramat av ett intro och outro (plus ett interlude). Musikaliskt kan man beskriva det som kammarjazz med anstrykning av svensk folkmusik. Det finns utrymme för solon, men de är så snyggt integrerade att de omärkligt flyter in i den noggrant arrangerad helheten.
Det finkänsliga musikaliska anslaget och de högstämda dikterna skulle kunna bli för mycket av det goda men Lovisa Jennervall sjunger med en så okonstlad innerlighet, och Emil Ingmar, Lisa Bodelius och Dorotea Dragodan spelar med ett så sensibelt handlag, att betyget måste bli högt.
En sista tanke: SVT-programmet Babel har slutat med musikinslag men vore jag Jessica Gedin skulle jag ändå bjuda in Lovisa Jennervall för lite prat och musik.
Dan Backman
