Another Timbre
Anna Lindal, Eva Lindal (vi), Leo Svensson Sander (cello), Finn Loxbo (g), Stina Hellberg Agback (harpa), Magnus Granberg (p), Erik Carlsson (perc), Henrik Olsson (objekt kontaktmik, tumpiano), Petter Wästberg (kontaktmikrofon, mixerbord, högtalare). Insp. Stockholm 3 juni, 2024
Det är lätt att känna igen Granbergs och Skogens ljudlandskap; det är som att smyga över en äng och långsamt röra sig från tuva till tuva. Pianot klingar fram stegen med lugna kliv. Det är det som händer emellan och runt omkring som skapar den där särskilda känslan av att ha kommit bort i skogen. Ingen riktning är angiven. Här klarar vi oss inte ens med gps.
På sitt vis berättar musiken om det som uppdagas efter tystnaden – eller kanske bara en ny början. Så dyker de olika instrumenten upp genom det vaga susandet av objekt, kontaktmikrofoner, elektronik. Ljuden ligger ibland så nära den elektronik som omger mig att något litet pluppande låter som om det oväntat och kort kom från min egen anläggning. Alltså, detta är en mycket konkret musik – har inget med abstraktion att göra. Pianot kliver försiktigt och plötsligt hörs strängknäpp från cellon, eller en sordinerad violin som suckar till, Harpa och tumpiano gnider sig mot violinerna, som glimtar av ljus genom Skogens landskap. Jag skärper gärna mina sinnen inför detta knappt antydda.
Fast fragment eller inte – jag tänker mig närmare en extremt utdragen musikalisk väv där gliporna lyser igenom – alltså en långsamhet i perceptionen. En söndersprängd melodi lagd över instrumentens utsträckning.
Det hörs idylliskt – men inte i längden. Visst, jag hör, jag ser – men låter mig ständigt ledas in i alla dessa små klanggrupper. Och förstå att det handlar om tid, uppenbarelse och violinernas viskningar i knappt hörbara flageoletter eller på djupet cello och olika objekt som rör sig inne i mörkret. Att höra de skillnader som gruppen sytt samman så tätt är en tråd genom den musikaliska labyrinten. Inget hörs ensamt, allt är musik uppstigen ur en väldig tystnad. Ljud/musik sys ihop så tätt att det hörs glest. Jag följer hackiga gränser, rör mig försiktigt härs och tvärs tills en evighet har förflutit utan att jag känt av rörelsen.
Upplösningen är odramatisk – tystnad tränger fram mellan klangerna. Så är det slut.
Thomas Millroth
