Hubro
Mariam Wallentin (voc), Gro Austgulen (vi), Carmen Boveda (cello), Julie Rokseth (harp), Hildegunn Øiseth (tp), Kjetil Møster (s), Thomas Dahl (g), Toivi Fjose (b), Terje Isungset (dr, perc), Børge Fjordheim (dr). Insp. Duper, Bergen, 25-26 maj 2023.
Musiken på albumet med Mariam Wallentin och Vestnorsk Jazzensemble har sitt ursprung i en period då Wallentin vistades i den schweiziska staden Basel. Med floden Rhen utanför hotellet och en vår som inte kändes som hemma gjorde hon anteckningar och låtskisser kring längtan och önskan och blomstring. När hon två veckor senare träffade de norska musikerna i Bergen för repetioner blev dessa utgångspunkt för en spontan inspelning.
Och nog är det så det låter; som ett sökande kollektivt skapande där Wallentin blivit en tillfällig medlem i ensemblen. Det är så de alltid jobbar, med olika bandmedlemmar och gästande kompositörer/artister.
Ljudbilden och instrumenteringen är raffinerad, med Wallentins lågmält expressiva röst i förgrunden. En harpa ger associationer åt Alice Coltrane-hållet, och alla hennes nutida efterföljare, medan titelspåret, som avslutar albumet, skulle kunna vara något hämtat från en Subtropic Arkestra-platta. Eller från en Fire! Orchestra-svit. Det är i de eklektiska trakterna som musiken ofta befinner sig.
Blanket Dance börjar som en raga med slagverksrassel och slutar överraskande som dubreggae med barytonsax. Det är en mycket bra öppning. Den efterföljande Basel är också den svår att artbestämma, lite på samma sätt som den progressiva brittiska konstrocken på sjuttiotalet, men också den lyckad till form och innehåll.
Resten är också bra förstås, Mariam Wallentin är alltid bra, men det är något med den svävande och introspektivt sökande karaktären som står i vägen. I all sin oförutsägbarhet låter musiken konstigt nog förutsägbar.
Dan Backman
