ECM/Naxos
Mark Turner (ts), Jason Palmer (tp), Joe Martin (b), Jonathan Pinson (dr). Insp. Frankrike, april 2024
Saxofonisten Mark Turner har en tidlös elegans som instrumentalist men också i hög grad som kompositör. Han har ofta jämförts med Wayne Shorter, vars intrikata arrangemang, sofistikerade melodiska teman, kombinerade med komplexa improvisationer, varit och är en stark inspirationskälla.
Hans nya kvartettplatta, Patternmaster, lever väl upp till sin titel. Det är en mycket avancerade mönsterläggning som presenteras på de sex originalkompositionerna, samtliga signerade Turner. Tempo- och stämningsmässigt rör sig gruppen över ett brett fält och det finns en oförutsägbarhet som är tilltalande. Det är framför allt detaljrikedomen i soloinsatserna och elasticiteten i kompet som ger både djup och dynamik. Ensemblespelet är tätt men samtidigt rörligt, följsamheten momentan men också fylld av självständighet och frihetsgrader.
Inledande titelspåret är ett temposnabbt stycke där Turners modulerade tenorsax flätas samman med Jason Palmers intensiva och expressiva trumpet för att halvvägs in i stycket gå åt olika håll, för att återigen förenas. Ett mönster som upprepas på flera spår där Turners respektive Palmers olika temperament möts i livliga konversationer. Ett annat signum är att kompositionerna byter skepnad flera gånger om. Exempelvis börjar Trece Ocho som en modal ballad där basisten Joe Martin lägger ett lång lyriskt basspår, vilket de övriga initialt hakar på. Därefter förändras, via ett taptoartat inlägg av Palmer, stämningsläget till ett exalterat tillstånd för att åter sjunka ner i modaliteten.
I den avslutande Supersister – skivans längsta stycke – transformeras den inledande suggestiviteten mot abstrakt kammarmusik och, via ett rockartat trumsolo av Jonathan Pinson, övergå det i en dämpad blues. I likhet med Mark Turners tidigare utgåvor står Patternmaster för kvalitetsjazz med lång hållbarhet. Krävande men belönande.
Ulf Thelander
