Haphazard Music
Mauritz Agnas (vlc, viola da gamba, voc, perc, b, p, g), Nils Berg (bcl), Konrad Agnas (dr). Insp. Leksand, 2025.
Att den här skivan recenseras i en jazztidning som Orkesterjournalen beror på att upphovsmannen är profilerad som en jazzartist. För inte finns det så himla mycket som går att rubricera som traditonell jazz här (vad det nu innebär 2026).
Detta är förstås inget problem, bara en allmän reflektion, särskilt inte när det som här gjorts av en av de superbegåvade och alltid hörvärda bröder som alla bär efternamnet Agnas. Denna gång är det kontrabasisten Mauritz Agnas, som brukar ses och höras tillsammans med namnstarka artister och grupper på den svenska samtida jazzscenen. Inkluderande bandet han har med sina bröder.
På Flowers Were His Bones spelar han alla instrument själv, undantaget basklarinett och trummor, trakterat av Nils Berg respektive Konrad Agnas. Det är en ganska mystiskt klingande musik, drömsk och introvert, som kunde vara ett soundtrack till en sagoskimrande film. Till allra största delen akustisk och ljudmässigt präglad av stränginstrument. Ibland minimalistisk, ibland med en ton av folkmusik som kan dra åt progressiv rock av den brittiska sjuttiotalsmodellen. Den härligt utflippade ”barockmusik” som kunde höras på albumen Tempus och Apéritif de Sofia lyser dock i stort sett med sin frånvaro.
Åtta spår – med flummiga titlar som Mother Heart Is A Shameless Bird och And So Tomorrow Becomes Yesterday – har sytts ihop till en svit på 24 minuter. Det känns ganska lagom för en rastlöst eklektisk musik som inte är helt lätt att få grepp om men som inbjuder till en händelserik vandring i ett okänt landskap. Lite som att, likt Alice, följa efter den vita kaninen till Underlandet. Och det gör man ju väldigt gärna.
Dan Backman
