LJ Records
Susanna Lindeborg (p, elektronik), Jimmi Roger Pedersen (b), David Sundby (dr). Insp. Göteborg, 19 februari, 2024.
Öppen jazz, svävande elektronik, fritt spel som ändå vänder sig inåt. Det är en särskild ande som svävar över Mwendo Dawa. Jag tror det beror på hur tätt inpå varandra de spelar och hur de verkligen njuter av att krypa in i de strömmande flöden och moln av avlägsen elektronik som de skapar. Här finns inget riktigt driv framåt – som i så mycket annan äldre jazz av samma moderna snitt som de själva. Tänk på den nu aktuelle Herbie Hancock. Här är det drömmen som gäller, en rörelse runt några klanger eller ackord som syftar inåt i första hand. När Lindeborg spelar solo seglar hon på ett hav av klanger och figurer, medspelarna snackar med henne hela tiden, trummorna slänger ur sig spröda klanger, basen funderar eftertänksamt. Så stannar de upp i nuet om och om igen; de försöker formulera något tidlöst. Men det går inte, rätt som det är sprätter några ljud iväg mot ett annat nu: kalla det låtar eller vad ni vill. Det svänger oavbrutet.
Styckena är lastade med nya möjligheter. Det kan vara en rusande bas som blir obönhörligt lockande. Lindeborgs attack och precisa spel – anslaget blir en parameter som kan hugga eller smeka. Musikernas precision behöver inte mer än ett konstaterande förrän musiken bryter sig lös – men som sagt, vänd inåt, nära varandra. Jag tror de tillsammans vill skapa oväntad skönhet att avnjuta. Det kan vara ett mörkt dovt muller i pianot, en yster dans över trummornas skinn – det virtuosa i händelsen blir oviktig eftersom det så tydligt är ett samtal på tre man hand. Det virtuosa kräver solo – Mwendo Dawa säger om och om igen något om en annan väg, det som förut kallades “tillsammans”.
Det är storartad pianotrio med elektronisk ambiens ibland – där varje enskild stämma säger ifrån och bjuder lyssnaren på något särskilt. Det som gör den här musiken så härligt inbjudande är just avsaknad av transportsträckor. Allt är eget.
Thomas Millroth
