ACT/Naxos
Nils Landgren (voc, tb), Joel Lyssarides (p), Lars Danielsson (b), Robert Ikiz (dr), Ida Sand (voc, p) Sveriges Radios Symfoniorkester, Vince Mendoza (dir, arr). Insp. live Berwaldhallen, Stockholm, september 2024 & augusti 2025
I samband med Nils Landgrens 70-årsdag släpper ACT ett nytt album med artisten. Landgren är förutom en högt älskad jazztrombonist och sångare också festivalarrangör, mentor, producent och framför allt en musikalisk brobyggare. När han på tidigt 90-tal började turnera med sin Funk Unit togs han inte väl emot av alla jazzlyssnare. Jag minns hur det var i min egen hemstad Borås när han spelade på jazzfestivalen i mitten av 90-talet. Många äldre jazzdiggare fnyste åt hans musik – ”det där var väl ingen jazz” – medan vi unga musiker som hade en annan musikalisk uppväxt förutom jazzen förstod vad han höll på med musikaliskt. Han har varit mycket viktig med sin äkthet, envishet och sitt musikanteri och får ta åt sig en del av äran för att vi nu har en uppväxande generation jazzmusiker. Många av dem blåsare och inte så få är kvinnor.
På detta album har Landgren anlitat sin favoritarrangör Vince Mendoza att ansvara för orkestrationerna. Det är den andra skivan som de gör tillsammans, den förra var med den amerikanska jazzsångerskan Janis Siegel. Mendoza gjorde sig känd för många genom sina arrangemang åt Joni Mitchell runt millenieskiftet, till exempel med albumet Travelogue. Han är en oerhört driven arrangör och kompositör och han ger alltid kända melodier en ny musikalisk skrud där harmonierna ofta blir förändrade. Ibland skriver han rätt ”tjockt”, men på detta album tycker jag att han har fått till en lite slankare textur, men så har han också en oerhört skicklig orkester framför sig i Radiosymfonikerna. Det är stora arrangemang där han utnyttjar hela orkesterns palett till fullo.
På detta album får Landgren också stöd av bland annat sångerskan Ida Sand, den skicklige basisten Lars Danielsson och den lyriske och fine pianisten Joel Lyssarides. Den sistnämnde är alltid en fröjd att höra. Han har ett uttryck som påminner om Lars Jansson, men han har också redan vid sin relativt låga ålder utvecklat en helt egen klang i sitt spel.
De låtar som Nisse har samlat på albumet får sägas vara ett slags sammanfattning av de senaste tjugo åren då han spelat in på ACT. Det är låtar med stor genrebredd, från Moonshadow och Get Here till Somewhere och Speak Low. Men några av låtarna har han själv komponerat och tillägnat till sin hustru sedan 48 år tillbaka, Beatrice Järås.
Hans trombonspel är alltid melodiskt och allting bärs upp av hans vackra ton. I detta stora orkestersammanhang så finns kanske inte så mycket utrymme för friare spel, men det hade inte varit fel med lite mer tagna chanser. Låt oss hoppas att Nisse ytterligare några år kan glädja oss med sin musik och sin personlighet.
Lars Sjögren
