Relative Pitch Records
Christer Bothén (bcl, cbcl), Nina de Heney (b), Karin Johansson (p), Henrik Wartel (dr. Insp. Rörane Studio, Bottna, 2026.
Quagmire är trion Heney, Johansson, Wartel. De är ett kretslopp av ljud i klara klanger av materialen i deras enskilda instrument. Över denna långsamt böljande rörelse flyter så Bothéns sökande eftertänksamma klarinetter.
Detta är musik som ett slags ljudskulptur. Fast den på ett vis är abstrakt är konkretionen mycket framträdande. Det gäller att hålla öronen på de olika delarna och njuta av hur de spelar med varandra. I denna dialektik finns skivans absoluta kvalitet.
Tung flytande puls i ett rytmiskt broderi. Bothén tecknar med mörka färger en lång linje som ibland spricker upp. Lyssnande – som att både ge sig hän och ge lyssnaren en vink om att lyssna inåt för att följa med. Spelet blir starka sinnesintryck som hela tiden skiftar. Jag liknar det vid en lång inandning – ibland som att hålla andan för att inte missa någon liten klang.
Snart nog går det suveräna spelet över instrumentens hela register i dagen. Och kulminerar av och till i märkliga möten. Jag tänker till exempel på hur piano, slagverk och klarinett plockar sönder, fogar om och bollar musiken mellan sig. De skilda klangerna vägs på milligrammet mot varandra. Allt som oftast hörs enskilda toner som förenar sig med de andra spelarna. Men de lirar ihop så tätt att det är svårt att sära dem. Detaljer i det gemensamma ljudbygget går dock snart i dagen. Wartels metalliska fraser eller dramatiska trumspel. Johanssons piano i olika roller – att strössla enstaka ljud eller klanggrupper i Bothéns fylliga och öppna sound eller överraska med oväntade ljudserier. Och hela tiden upplever jag ett slags nav i musiken och det är de Heneys bas. Av och till mullrar den med några accenter som skjuter hela klangbilden framåt, gärna i samspel med trummornas dova sound, annars ligger den där som en malande, smekande, dov energi.
En del passager påminner om elektronikens ljudbild men med en sårbarare yta. För här rör sig alla fyra musikerna i en vass sökande lågmäldhet som när som helst riskerar att brista. Musiken är som ett finlinjigt tecknande med mörka skyar och ljusa blänk- av ett landskap kanske. Särskilt mot slutet då klangen blir glesare, dovare, tystare för att lösas upp.
Thomas Millroth
