Jag vill börja med att säga att jag gläds åt Högmans eldfängda tilltal. Det är också underhållande att persongalleriet som presenteras – för att bevisa den svenska jazzscenens nutidsrelevans – är ett gäng stendöda amerikaner.
Kanske stämmer det att jag blott for efter provokationen? – nja, där finns inget egenvärde. Snarare vill jag göra en…
