22a Music
Edward Tenderlonius Cawthorne (as ss fl perc), Nick Walters (tp flh perc), Adian Sheperd (p elp synth perc), Tim Carnegie (dr perc). Insp. London, 2025.
Den brittiska jazzscenen är ytterst vital, spännande och nyskapande och har varit så de senaste 15 åren. Det har gällt genreblandningar och hybridiseringar vad gäller sättning och instrumentering men också skapat utrymme för explorativa exkursioner i musikaliska arv och kulturer världen. Yazz Ahmeds djupdykningar i den bahrainska folkmusiken är ett exempel.
Edward Cawthorne har under artistnamnet Tenderlonius gett ut flera intressanta utgåvor där han både i meditativa sammanhang och mer elektroniska former utforskar tvärflöjtens olika möjligheter, bl.a influerad av Yusef Lateefs arbete på 60 – och 70-talen. Parallellt har han också lett gruppen Ruby Rushton, vars uppgraderade spelupplägg är inspirerade av musiker som Tubby Hayes, Don Rendell, Ian Carr och Joe Harriott, vilka var med om att forma den brittiska kontemporära jazzen på sextiotalet. Gruppen skivdebuterade 2015 med Two for Joy och har släppt fem studioalbum på det egna bolager 22a Music.
Den senaste, Legacy!, följer den utvecklingslinje som stakades ut från början med en bred och koncis spelplan där direkthet och energi är avgörande i tilltalet. Kompositionerna – allt i original skrivet av Cawthorne och pianisten Adian Shepherd – har en starkt bärande melodisk grund som vecklas ut och tänjs. Både Cawthorne och Shepherd är starka lyriker och detta gäller i hög grad även trumpetaren Nick Walters, vars spelstil framför allt på flygelhorn är lätt att associera till Kenny Wheeler. Inledande Charlie´s Way är ett sofistikerat stycke där Shepherds elpiano skapar en avslappnad och spatiös grund för det övrigt täta ensemblespelet. Cawthornes altsax är nära sammanknuten med Walters trumpet och deras unisona samarbete återkommer skivan igenom både som front och som fond. På den tempofyllda La Nina är det Walters trumpet som solistiskt excellerar i ett utsträckt solo och han avlöses av ett mycket expansivt pianosolo av Shepherd. Denne lägger också grunden för den pastorala och ytterst skira balladen Otto, där Cawthornes klassiska flöjtspel skapar en sakral stämning.
Det är sammantaget en mycket bred palett som färgar det tematiskt skiftande och varierade materialet. Trumslagaren Tim Carnegie är ny i gruppen men har det precisa anslag och den följsamhet som de komplexa och ibland rytmiskt försjutna kompositionerna kräver. Ruby Rushton har både en egen stark profil men också en öppenhet och mångsidighet som väl passar in i den smältdegel som den brittiska jazzen just nu är.
Ulf Thelander
