Grong Musikkproduksjon
Fredrik Ljungkvist (ts, cl), André Kassen (ts, ss), Guttorm Guttormsen (as, fl) Jon Øystein Rosland (ts) Line Bjørnør Rosland (cl, bcl), Finn Arne Dahl Hanssen, Thomas Johansson (tp), Mats Äleklint, Frøydis Aslesen (tb), Åsgeir Grong (btb), Mattias Ståhl (vib), Jan Olav Renvåg (b), Audun Kleive (dr). Insp. Skien, november 2023
Vi har i landet fått påfallande många orkestrar – Omnitonal, Fire!, Vilhelm Bromander Unfolding Orchestra med flera – som inte låter sig begränsas av storbandsjazzens konventioner. Även i Norge finns de som tänjer på gränserna. Trondheim Jazz Orchestra är ett exempel, Scheen Jazzorkester ett annat. Den senare har haft det goda omdömet att bjuda in Fredrik Ljungkvist som gästkompositör – och han har haft det lika goda omdömet att bjuda med Mats Äleklint och Mattias Ståhl till Norge. Framåt! är det klingande resultatet av det svensk-norska samarbetet.
Det visar sig vara ett lyckosamt samarbete. Fredrik Ljungkvist skriver komplext, rikt och känslostarkt för storbandet. Orkesterns klangliga möjligheter utnyttjar han till fullo, utan att det blir överlastat. Slående är hur flera av hans låtar följer sin egen inre logik och tar sig oväntade vägar. De är underbart oberäkneliga till både form och uttryck, och ändå märkvärdigt väl sammanhållna.
I En hyllning till Kerstin (det är Kerstin Ekman som avses) slösar Ljungkvist med ett antal starka och minnesvärda teman; särskilt det tema som presenteras efter cirka tre minuter griper tag i mig, och hade gärna fått utvecklas ytterligare (kanske till och med som en egen låt). Den elva minuter långa kompositionen byter skepnad ett flertal gånger och är så mättad på innehåll att den hade kunnat byggas ut till en längre svit i flera satser. Vill man studera mästerligt skriven musik för storband är En hyllning till Kerstin det perfekta valet.
Om låten Keijsers dans, Ljungkvists hyllning till sin mentor Roland Keijser, är utlevande och utstrålar pur glädje, är Leif Håkan dess motsats: intim, vacker och genuint gripande. Låten är tillägnad Fredrik Ljungkvists far, som avled 2023. Ingen annanstans har Ljungkvist skrivit lika känsligt och nyansrikt för storbandet som här. En annan komposition som sticker ut är Glossolalia (ordet betyder tungomålstalande). Till en början bjuder den på kollektivt improviserande – om under inflytande av Den Helige Ande låter jag vara osagt! – innan den får fast form, och övergår i ett raskt promenadtempo byggt kring en upprepad slinga som basklarinetten initierar; kanske kan man ana en inbyggd reverens till George Russells Stratusphunk här – en låt som på ett liknande sätt frammanar känslan av att vara ute på vandringsstråt. Likheterna finns, i alla fall.
Det är inte bara kompositionerna och de komplexa arrangemangen på skivan som imponerar, även ensemblespelet och de solistiska insatserna håller verkligt hög klass. Jag rannsakar mitt minne så här i slutet av året: 2025 har givit oss många utmärkta jazzskivor – bland dessa är Framåt! tveklöst en av de tyngst vägande.
Jörgen Östberg
