Naïve/Naxos
Shai Maestro (p), Gadi Lehavi (keyb), Ofri Nehemya (dr), Jorge Roeder (b), Michael Mayo, MARO, Alon Lotringer (voc), Immanuel Wilkins (as), Philip Dizack (tp), Fernando Brox (fl), Nitzan Bar (g) m fl. Insp. New York, 2025.
Det här är ett mycket ambitiöst album. I pressreleasen berättar pianisten Shai Maestro själv hur duktig han är som fått med så mycket från sin enorma musikaliska färgpalett. Och jag säger inte emot, det är verkligen varierat, innehållsrikt, genomarbetat och just ambitiöst.
Akustisk jazz, elektronisk dito, både klassiska och folkmusikaliska influenser förekommer. Några låtar med gästande sångare och så lite smattrande fusion. Det är allvarligt och lekfullt om vartannat och ibland på samma gång. Kompositionerna är ofta långa och lite episka (i den äldre betydelsen). Några gånger låter det som en modern variant av Pat Metheny Group, men med en lite mer europeisk prägel. Alla låtar är originalkompositioner förutom Eden Ahbez Nature Boy, som fått en synnerligen fräsch dräkt.
Inte heller vad gäller produktion eller arrangemang är något lämnat åt slumpen. Allt känns genomtänkt och snitsigt. Inte minst blandningen av akustiska och elektroniska klanger är högst smakfull. Och givetvis är det gott om virtuosa soloinsatser, framför allt från Maestron själv men också andra. Exempelvis gästar saxofonisten Immanuel Wilkins.
Det är på det hela taget en toppenskiva, med väldigt mycket örongodis för pengarna. Mot slutet av albumet blir det lite för mycket av det lågmälda, låtarna är jättefina var för sig, men som helhet kan jag tycka att det tappar fart och blir lite segt. Kanske finns det en tanke med det, inte vet jag.
Sammanfattningsvis; Shai Maestro har velat ta ut svängarna och visa upp en provkarta på, om inte allt han kan, så ganska mycket. Jag tycker att resultatet blev väldigt lyckat.
Oscar Svenningsson
