Moserobie
Signe Emmeluth (as), Karl Bjorå (g), Ole Mofjell (dr), Christian Balvig (p). Insp. live Portalegre Jazz Festival, Portugal och Jazzit Musik Club, Salzburg, 2025
Signe Emmeluth är en betydande saxofonist därför att hon förmår ladda instrumentet med så många olika stämningar och uttryck. Musiken är ofta en total attack, vilket görs möjligt med denna täta grupp. En liten figur kan bli ett ettrigt musikaliskt påstående som det inte går att värja sig för. Upprepningar blir inte tråkiga, tvärtom, närmast hypnotiserar de öronen och hjärnan begär mer och mer av detta underbara och uppfriskande.
Gitarren gnistrar i utbrott, pianot likaså och tillsammans med slagverket som briljerar i materalets möjliga klanger och knappa tillslag blir det ett samspel med motspel där Emmeluths sax orienterar sig. Det kan räcka med små instick för att få musiken att flyta och flyga som en lätt drömsk kropp. Uppmärksamheten hos mig som lyssnare är på topp genom de många kasten och stoppunkterna. I saxspelet yr skalor och ibland bluesaktiga utbrott som förankrar henne i jazzens historia; med uppmärksamhet på det som en gång var nytt och bör besvaras. I ett stycke spelar hon ett slags – som jag tycker – variant på det slap tongue-spel som saliga saxofonister som Stump Evans förde in som modernistiska element i den traditionella musiken (bluesens skalor tillät det).
När inte den starka medryckande hetsen ställer alla musiker på tå kan det också råda en lugn lyrisk avslappnad andning. Och allt är lika intensivt – från frän attack till de (få) drömska musikmolnen som gnistrar av himlens alla stjärnor och planeter.
En underfundig skiva som är frän och rik på ett oväntat sätt i attackerna och det snabba samspelet men också visar att extasen också finns i det långsamma, lågmälda lyssnandet.
Thomas Millroth
