Prophone/Naxos
Sigurður Flosason (as), Danes Kjeld Lauritsen (hammondorg), Kristian Leth (dr), Erik Söderlind (g), Birger Sulsbruck (perc). Insp. Köpenhamn, juli 2025.
Här har vi en blandnordisk kvartett ledd av den välkända isländske saxofonisten Sigurður Flosason. Han ligger själv bakom samtliga låtar, och det rör sig till stor del om souljazz i 60-talsstil. Vår svenske representant i gruppen, Erik Söderlind, har ett jättefint sound, spelar snitsigt och med oklanderligt flyt i fraserna. Elegant och läckert spel men kanske inte så mycket glöd. Jag önskar att han ibland kunde liksom ta i för kung och fosterland.
Och det gäller nog lite generellt för plattan som helhet, om jag ska gnälla. Det är något lite kontrollerat och återhållet över alltihop. Inte sömnigt, så illa är det inte, men jag får liksom en känsla av att herrarna skulle behöva skrämmas igång lite. De spelar inte med livet som insats, och det är ju för väl, men illusionen därav tycker jag kan vara eftersträvansvärd i den här typen av musik.
Delvis är det en mixningsfråga, det låter mer som att de befinner sig på en luftig frikyrkoestrad än en trång och svettig klubb. Och för egen del hade jag nog föredragit det senare. De behärskar ju idiomet, det är välspelat och det svänger bra emellanåt, men som helhet blir det lite för snällt och mysputtrigt för min smak. Men låt er inte avskräckas av det, det är klassisk orgeljazz med en lite nordisk twist, och det jag uppfattar som lite blodfattigt och alltför försiktigt kan säkert för någon annan kännas svalt och skönt.
Oscar Svenningsson
