Stund (sundance.dk)

Sinne Egg (voc), Jacob Christoffersen (p). Insp. Köpenhamn, 2024

Redan i första låten slår det mig: Vilken röst hon har! Det är en stämma full av värme, fraseringsförmåga och känsla. För mig har Sinne Eeg likheter med en jämnårig sångerska, Ida Sand, men har inte Sands gospelinfluenser, men de båda delar den djupa klangen. Någon gång minner hon mig om Viktoria Tolstoy på sättet att ibland kasta sig ut.

Sinne Eeg, med tjugo år bakom sig som skivartist, har byggt upp en trofast publik i USA, Japan och Frankrike genom ett flitigt uppträdande på klubbar och festivaler. Våren 2025 hedrades hon med den franska utmärkelsen Ordre des Arts et des Lettres som en av Europas bästa jazzsångerskor. Jacob Christoffersen är en av Danmarks mest eftersökta jazzpianister. De har varit fasta musikaliska samarbetspartners sedan 2008.

Albumet spelades in i ett 150 år gammalt japanskt hus, som ägs av basisten Seigo Matsunaga. Sommaren 2024 kom idén upp att göra en inspelning i huset där inget är programmerat eller korrigerat. Respekten för hantverket och den intima stämning som fanns i huset och musiken blev till ett kreativt utlopp för musikerna.

Redan i första låten, I´m Losing You blandar Christoffersen akustiskt piano och Fender Rhodes på ett sätt som får mig att tänka på Donny Hathaways klaviaturspel på sina tidiga 1970-talsplattor.

När man gör en duoskiva som den här så är det svårt att inte tänka på Radka Toneffs Fairy Tales, även om klangen hos sångerskan mer låter som Monica Z när hon spelade in Waltz for Debby med Bill Evans.

Det är en lågmäld, behaglig och vacker inspelning och sångerskans röst är i världsklass (liksom pianospelet) med full kontroll över vibratot, oklanderlig intonation, avslappnad frasering och en stor variation i klangen. Både Danmark och Sverige besitter ett antal yngre jazzsångerskor men med det här albumet visar Danmark att det är nog så framstående som Sverige inom genren.

Repertoaren består av eget material av Eeg och Christoffersen samt några älskade standards som Bernsteins Maria, Strayhorns Lush Life (influerad av Hartman och Coltrane) samt Gershwins But Not for Me. En mycket lyssningsvärd skiva, som säkert skulle vara en höjdare att få höra live!

Lars Sjögren