Hoob Records/Border
Karin Inde (voc), Stefan Wingefors (p, tramporgel, voc, dragspel). Insp. Studio Epidemin, Göteborg, 2025
Det är väldigt lätt att tycka om Karin Indes och Stefan Wingefors nya album. Det föregående, debuten från 1995, har jag inte hört (finns ej att streama) men det är säkert lika bra och trivsamt. Inbillar jag mig i alla fall.
En röst och ett piano. Jazz och visa. Mer behövs inte. Jo, vardagligt resonerande och filosoferande texter om stort och smått. Det är inte alltför vanligt i jazzen, även om Amanda Ginsburgs framgångar skapat en liten trend. Tuva Bergenheims fina debut är ett aktuellt exempel.
Den i jämförelse något äldre Karin Inde har möjligen ett lite större allvar i sina texter, även om också hon har ett lätt vimsigt humoristiskt tilltal. På albumet sjunger hon om vikten av att få och kunna ändra sig, om social ångest, diskriminering och inredning. Och en hel del annat. Här finns också mycket personliga text- och musiktolkningar av två jazzstandards, You Go To My Head och Let’s Get Lost, samt en översatt kärleksdikt av den sjätte Dalai Lama-inkarnationen.
Musiken är är både rakt på sak och jazzigt snirklig, med stundtals oväntade vändningar åt det mer konstmusikaliska och teatraliska hållet. Den harmoniska balansen mellan Karin Indes oförställda röst och Stefan Wingefors eleganta piano piggas ibland upp av märkliga betoningar på ord och textrader som hamnar lite rytmiskt knöligt.
Stefan Wingefors är en välbekant profil från den göteborgska jazzscenen medan Karin Inde som ordförande för Musikerförbundet varit mer fokuserad på förbättrandet av svenska musikers arbetsvillkor än sin egen musikerkarriär. Att de nu tagit upp den musikaliska tråden igen är toppen. Finns ju ingen anledning till att de inte skulle fortsätta.
Dan Backman
