Prophone (Naxos)
Stina Hellberg Agback (harpa), Filip Augustsson (b), Jon Fält (dr). Insp. Gävle, 20 april 2023.
Jazz plus harpa hör inte precis till vanligheterna. Pionjären på området torde vara Dorothy Ashby (1932–1986), men mest känd jazzharpist numera är nog Alice Coltrane (1937–2007). I Sverige har vi Stina Hellberg Agback, som bland kunde höras i en minnesvärd konsert med Mattias Risbergs Mining XL under jazzfestivalen i Stockholm i höstas. Hellberg Agback rör sig fritt mellan modern jazz och nutida konstmusik, och har bland annat samarbetat med namn som Eva Lindal, Jonas Isaksson och Örjan Hultén och hörts i bandkonstellationer som Trilobit och SHA 3K.
På The Standard is the Standard finns inga spår av det mer experimentella och heller ingenting av spiritual jazz à la Alice Coltrane. Mainstream är vad som gäller här. Som skivtiteln antyder rör det sig om ett utforskande av jazzens standardrepertoar. Låtvalet är konventionellt – bara de allra mest kända låtarna – men utmärkt: Moon River, Body and Soul, Misty, God Bless the Child med flera. Till dessa har Hellberg Agback komponerat några egna låtar som inordnar sig väl i den övriga repertoaren. Musiken är vacker och mild, utan att vara mesig. Låtvalet må vara konventionellt – det som sticker ut är förstås ändå harpan, vars klang ju skiljer sig betydligt från saxofonens eller trumpetens mer robusta sound. Slående är också trions samspel.
Hellberg Agback har lyckats anlita två drömmusiker, trumslagaren Jon Fält och basisten Filip Augustsson. Här rör det sig verkligen inte om konceptet solist med komp, utan om ett tätt och jämbördigt samspel, där det individuella och det kollektiva ingår i skön förening.
Jörgen Östberg
