Trost
Pierre Borel (as), Axel Dörner (tp), Simon Sieger (p), Joel Grip (b), Sven-Åke Johansson (dr). Insp. Haus der Berliner Festspiele, Jazzfest Berlin, 6 november 2022.
Skivans sex kompositioner grundar sig på en fallande eller stigande kort signal. Detta tema upprepas och blir till ett material för bearbetning i de följande improvisationerna. Och en enkel repetition avslutar kompositionen, sluter den. Så simpelt kan jag beskriva musiken på detta album. Men knappt har jag själv satt punkt för påståendet förrän allt som inte fick plats i meningen rasar över mig; obeskrivligt som moln av fragment. Jag hör i minnet hur de olika musikerna förhåller sig till dessa stumps som lyfter eller sjunker, och hur var och en omformar de tecken Sven-Åke Johansson har markerat musiken med. Som Pierre Borels minimalistiska tonspråk som han böjer och vrider; Simon Siegers sökande pianospel med rytmiska förskjutningar eller Axel Dörners uppspaltade ljudtrumpet som rasar och river, knådar och särar. Johansson själv ligger under alltsammans och varje figur, slag, klang upprepar de små tecknade tecknen på samma sätt som den studsande regndroppen splittras mot marken. Det är samma skur men ändå olikt. Grip håller sig till linjerna, rörelserna lunkar från tecken till tecken.
Tecknen, ja. Stumps utgör en svit om 11 teckningar av Johansson. De betecknar alla en fallande och stigande rörelse, så långt liknar det ett vanligt grafiskt partitur. Varje liten “kluddig” krumelur markerar något av en rytm men jag kan inte bli kvitt tanken att Johansson också tecknat det som inte går att teckna, det som ännu inte har varken klang eller ord. En strävan som nog kan följas bakåt i hans verk (tag Schlingerland!).
Det märks tydligt då ögonen hoppar mellan stigande och sjunkande tecknade fragment, mellan sparsamma och fylligare tecken. Här finns inget betecknat – för att låna ord av semiotiken – bara ett slags tecken utan historia; de har både egenvärde och en attraktion till varandra. Det här är ett sätt att umgås med det osagda, ospelade, det som ännu inte kan syftas på men som Johansson intensivt upplever och vill formulera.
Och i slutändan blir det som om själva tecknen blir det som ska betecknas – av musikerna. Att det är möjligt beror på den renskalat djärva och enkla skrivsätt teckningarna är gjorda med – som brukar kallas asemiskt och som alltid svarar mot något som det inte finns en bärande formulering för. Ännu – ungefär som alla ljud och ord före alfabetets nertecknande. Då ljud och språk är sammansmälta.
Och då säger jag att musiken är magnifik, koncentrerad, fylld av spänningar, fjärran från de teoretiska sökvägar jag själv nyss irrat på. Sedan måste jag beklaga att skivbolaget Trost inte är noggrannare med sina trycksaker. Med skivan följer ett litet häfte med ganska svagt reproducerade teckningar – formen på häftet är ytterst banal. Tänk vilken utgåva denna kvillrande fantastiska lunkande stigande och fallande musik hade varit ihop med ett litet häfte, eller en leporello med goda reproduktioner av dessa teckningar – som jag inte tvekar att peka ut som bland det bästa och mest talande i Johanssons konst: talande = sökande bortom konventionen.
Ett helt unikt album med sällsynt klangrik musik. Själv talar han om magnum opus – jag håller med.
Thomas Millroth
