RROKU
Sven-Åke Johansson (dr, acc), Pierre Borel, Seymour Wright (as), Joel Grip (b). Insp. Cafe Oto, London, 8–9 april, 2024.
Renskalat, nästan minimalistiskt men ändå med en sväng och rörlighet som sällan hörs. Inget kaputtspielen, inga smörigheter, lite fragment ibland som påminner hjärnan om den amerikanska sångboken kanske. Men i stort sett: varje sekund byggs upp av ganska enkla, elementära, renskrapade figurer. Inget är välputsat, allt liknar förförelsen av de ursprungliga ljuden så som de bor i den blandning av fri jazz och klassiskt trumspel som är Johanssons signum.
Här är det helt renodlat, Joel Grip låter musiken studsa mot strängarna, Pierre Borel spelar en ganska rått utan att vilja briljera en sekund. Liksom Seymour Wright – det kan smäkta, smeta ut tonerna men aldrig fastna i någon kliché, ty sådana har sedan länge passerat söndersmulade i Johanssons slagverk; och dragspel. En musik fylld av påminnelser men ändå djärv – ett mod att lyssna till det mest elementära, röra runt i bottensatsen och uppleva hur allting grumlas, gamla strukturer skyms… allt hörs enkelt och inget är självklart. Är det inte sådan musik som anstår Johanssons unika mästerlighet?
Thomas Millroth
