”Har tittat på gamla avsnitt av Engeln med Allan Edwall. Vet du vem pianisten är i avsnitt 3?”
Frågan ställdes i ett mess från Facebookvännen, författaren med mera Karl-Erik Tallmo, i januari 2024.
Jag gick naturligtvis in på SVT:s Öppet Arkiv och såg den roliga deckarseriens första säsong, som jag vagt kom ihåg från 1974. Såg barpianisten med den eleganta mustaschen på gamla Bäckahästen. Serien var skriven av Allan Edwall som själv spelade privatdeckaren Engeln. Rollistan upptog 52 namn, varav fem var okända för mig: Stephan Karlsén, Katharina Larsson, Dora Söderberg, Bergljót Árnadóttir och Åke Engfeldt. Övriga var från mycket välkända till superstjärnor som Inga Tidblad, Ulf Palme, Anders Ek, Björn Gustafsson, Helge Skoog, Hjördis Petterson, Frank Sundström, Ingvar Kjellson, Per Grundén och Fred Åkerström.
Vilken dröm-ensemble han hade fått ihop, Allan Edwall. Georg Riedel hade gjort musiken, men vem pianisten var framgick märkligt nog ingenstans. Karl-Erik och jag funderade kring om det kunde vara Bernt Egerbladh i ungdomen. Tydligen hade jag varit inblandad i denna sökning någon tidigare gång för jag skrev att jag kände igen fotot. Tog kontakt med nästgårdsgrannen Hans Iveberg men han hade bara varit inkopplad som regissör av säsong 2. Skickade även frågan till Georg Riedel men det ledde inte heller någonstans.
Allmänt upprop i jazzvänkretsen och efter tio dagar kom hornstötaren från Nykvarn, Peter Asplund, med lösningen: ”Det är Per Andersen”!
Och vem var Per Andersen? För mig ett helt okänt namn så jag började leta. Fann hans namn på en webbsida som hade hans avlidna hustru Ulla som upphovsperson och letade vidare. Fick kontakt med en av Ullas döttrar, Agneta, som försåg mig med ett gediget urklippsmaterial och en lista över vänner och kollegor.
Per är född vid krigsutbrottet 1939 och uppvuxen i Aalborg i Danmark. Hans far uppmuntrade inte musikintresset men gav med sig och köpte ett piano. Per tog sin realexamen och ville sedan fortsätta på musikkonservatoriet men då sade fadern stopp och såg till att han började arbeta i en bokhandel.
Men det var inte alls vad han ville och efter något halvår förmådde han fadern att följa med på ett inträdesprov vid konservatoriet i Aalborg där hans kunskaper i musikteori och gehörslära testades. Han fick också spela något klassiskt stycke utantill. När Per så fick sitt antagningsbesked gav fadern upp.
Efter avslutade musikstudier – även vid konservatoriet i Köpenhamn – gav han sig ut i landet och spelade i olika orkestrar och jazzensembler men även som ackompanjatör. Hela tiden med föräldrahemmet i Aalborg som utgångspunkt. Han tog starkt intryck av den amerikanska jazzmusiken som kom som en tsunami över Europa efter krigsslutet. Han lärde sig också spela vibrafon och trumpet. Och åtminstone på ett foto ses han posera med en trombon. Det gjorde honom mångsidigt användbar och ökade hans attraktivitet bland orkestrarna. Han fick spela på bland annat Ambassadör och Valencia, båda eleganta dansrestauranger i Köpenhamn.
1963 spelade han i en dansorkester på Solliden i Stockholm och mötte där sitt öde, i form av Ulla Eriksson från Södertälje. Ulla var en konstnärssjäl med talanger inom såväl teckning och måleri som musik. Matlagning var dock tydligen inte favoritsysselsättningen men tack och lov älskade de båda döttrarna Annika och Agneta den burkravioli som serverades varje fredag (för övrigt en i mina ögon starkt underskattad gastronomisk upplevelse).
Döttrarna hade Ulla fått tillsammans med förste maken Lasse som hon dock skilt sig ifrån två år tidigare. Enligt vad Agneta skriver i ett minnestal över mamman så slog det gnistor mellan Ulla och den stilige dansken och redan första kvällen hade de bytt telefonnummer. 1967 bosatte sig Per i Södertälje och året efter blev det giftermål. Redan nästkommande år fick flickorna en lillebror i form av Christian.
Per var inte bara en glad musikant utan dessutom en hejare på att laga mat. Så nu var det slut med ravioliburkarna. Livet blev glatt och livligt. Per hade många vänner inom musiken och det musicerades vilt hemma hos familjen. Men inte alla grannar uppskattade detta (välkänt fenomen) så till slut blev det ett radhus i Brunnsäng som familjen flyttade till.
Jobben för Per fanns dock huvudsakligen i Stockholm och där samarbetade han med violinisten Emil Iwring som behövde en pianist i sin orkester. Han spelade även på hotellen Gillet vid Brunkebergstorg och Apollonia vid Nybrogatan, där han ackompanjerade sångerskan Asta Jäder. Kompletterat med uppgiften som barpianist på restaurang Bäckahästen vid Hamngatan i Stockholm under fem år. Sannolikt var det orsaken till jobbet i Allan Edwalls tv-serie. Per fanns ju på plats redan.
Repertoaren hade vuxit och han stoltserade med att kunna spela oavbrutet (dock med en kort kaffepaus) i fem timmar utan att behöva ta om en enda melodi. Ibland spelade han också på Brända Tomten (som ingick i samma restauranggrupp) och hade där Osvald Löpare som kollega. De båda vikarierade för varandra.
Inte bara Allan Edwall och tv-teamet fick nöjet att avnjuta Pers pianospel utan även dåvarande statsminister Olof Palme och hans gäster. Palme var mycket belåten.
Emil Iwring rekommenderade Per att söka en tjänst som pianolärare vid den kommunala musikskolan i Södertälje som hade ett gott rykte. Ett möte med skolans rektor ordnades och det räckte med en stunds provspelning för att Per skulle få tjänsten. En instrumentallärare på timtid var ju inte överdrivet välbetald varför Per också fortsatte sina uppdrag i Stockholm. Men inte bara för betalningen utan lika mycket för att han älskade att spela piano.
Efter ett par år fick han en ordinarie lärartjänst vid musikskolan (numera Kulturskolan) där han blev en uppskattad lärare i över fyrtio år. Nu hade han också semester och alla sociala förmåner. Inte att förakta för en tidigare frilansande jazzmusikant.
Under tiden började Ulla finna att hennes liv som frilansande tecknare på Astras reklamavdelning kanske inte var det bästa för familjen. Per hade förvisso en fast lärartjänst men själv hade hon bara tillfälliga inkomster från galleriutställningar och spridda tavelförsäljningar utöver timersättningen från Astra. Ekonomin kändes lite darrig och Ulla tog beslutet att ta ett fast jobb inom hemtjänsten och upplevde plötsligt en stark tillfredsställelse både i själva arbetet men också i den trygga inkomsten.
Per blev en av Södertäljes mer framstående musikprofiler. En engagerad lärare vars danska gemyt, positiva inställning och omtänksamhet utöver det rent musikaliska kunnandet gjorde honom populär bland eleverna. Eleverna formades i ensembler som i sin tur ynglade av sig i olika grupper. En sådan som fick stora framgångar var Wasa Brass som bildades 1968 under Pers ledning. Inte helt korrekt namn har jag förstått eftersom den både bestod av såväl trä- som bleckblåsare istället för bara de senare. Wasa Brass kunde uppträda i mindre och större konstellationer. Som storband var de först i landet att använda elektrisk bas. Wasa Brass turnerade också i Europa och då varvades ensemblespelet med nummer då Per satt vid pianot med tre unga duktiga sångerskor. Stående ovationer var inte ovanliga efter deras framträdanden.
På 70-talet var Per kurslärare på Medborgarskolan i orgelspel. I samarbete med en piano/orgelaffär hade man inrättat en studio där Per som lärare via hörlurar och mikrofon kunde lyssna på sex orgelspelande elever samtidigt. Varje elev hörde bara sitt eget spel. Som Per uttryckte det: ”Det är effektivare än privatundervisning genom att jag kan koppla in mig på en elev och lyssna och peka på något fel, som eleven sedan kan jobba vidare på medan jag lyssnar på nästa. Vid privatundervisning spills det tid på att jag ska sitta och lyssna medan den då spända eleven försöker rätta till felet.”
Per och sex andra musiklärare vid den kommunala musikskolan bildade i början på 70-talet ett dixielandband med det talande namnet Jazz Teachers som spelade runt om i Sörmland men också på Sicilien. Han hade även en dansorkester som spelade på Folkets Hus och andra ställen. En gång med Bosse Parnevik som gäst på scenen.
Efter pensioneringen på 2000-talet fortsatte ”Södertäljes Bill Evans” att ge lektioner på musiklinjen inom idé och kulturhistoria och på Wendela Hebbe-gymnasiet där han ackompanjerade tre balettklasser. Han lärde sig snabbt balettvokabulären så att han visste vad som behövde spelas.
1993 mottog Per Länstidningens stora kulturpris för sin musikaliska och pedagogiska gärning. Detta kulturpris delas ut till en person i Södertälje eller Nykvarn som gjort något exceptionellt inom kulturlivet. Tio år senare förärades han Södertäljes stora hedersbetygelse; St:a Ragnhilds-medaljen. Juryn skrev då om Per: ”Han har sporrat unga till att utöva och intressera sig för musik genom egna musikinsatser och medverkat till att sätta Södertälje på kartan som musikstad”.
Vid mottagandet glänste den eleganta mustaschen. Historien om denna tar sin början i en håltimme från undervisningen som skulle utnyttjas till att ansa det skägg och den mustasch han burit sedan ungdomen. Frisören tyckte det var dags att göra en markering och tog fram mustaschvaxet och formade den elegans som sedan dess inte bara var Pers eget signum utan även blev logotypen för Wasa Brass som han var “pappa” till.
Det brukar synas i unga musiktalangers bakgrund att de haft inspirerande lärare som stakat ut deras väg vidare i livet. En sådan elev från Kulturskolan är Johan Boding, född 1966, som gick vidare till Musikhögskolan i Stockholm. Sedemera medlem i glamrockgruppen Candy Roxx och en senare upplaga av Noice. Han har även haft roller i musikaler som Miss Saigon och Jesus Christ Superstar. Om sin gamle lärare skriver han:
”Per Andersen har betytt mycket för mig inte minst under de år jag spelade slagverk i Wasa Brass. En mycket bra skola för alla som var med i ensemblen. Senare när jag var i 15-16 årsåldern tog jag även pianolektioner för honom vilket resulterade i en kort sejour som pianist i bandet. Numera är jag sångare och alltid när jag får tillfälle på mina turnéer försöker jag belysa hur otroligt viktig den kommunala musikskolan var när jag växte upp på 70-talet. Den var så väl fungerande och de starka lärarprofilerna, som Per Andersen och min slagverkslärare Giovanni Imperlizzeri, betydde mycket för mig.
Södertälje har levererat så många proffsmusiker från den tiden. Med Wasa Brass hade vi också musikläger varje år. Oftast i Sverige men vi for också till Danmark och Nederländerna. Per var såklart alltid med och hade en förmåga att skapa en fin stämning. Han var lugn och sansad men kunde ryta till ibland när man hade pluggat läxan för dåligt. Sådana profiler är viktiga för de blivande musikerna.”
Giovanni Imperlizzeri, som Johan nämner, var och förblev en av Pers nära vänner genom livet. Och kom att betyda mycket för honom också musikaliskt och yrkesmässigt som kollega.
Men det är inte bara läraren och eleverna som är vitala delar när det gäller att forma ett gott resultat. Också föräldrarna behöver vara med för att helheten ska fungera. Agneta Lundgren var en av dessa engagerade föräldrar och deltog i och hjälpte till att arrangera några av Wasa Brass utlandsresor (två till Harrogate i England och en till Tyskland). Resorna till England var till en årligen återkommande uppvisning av olika europeiska orkestrar. Resan till Tyskland var en svarsresa där en tysk stråkorkester tidigare besökt Södertälje.
Agneta berättar: ”Under dessa resor kunde jag notera att Per var mycket omtyckt av sina elever. Vad gäller tysklandsresan innebar gästspelet bland annat att Per vid ett par tillfällen dirigerade den tyska ungdomsorkestern. Detta var mycket uppskattat då det blev ett helt annat sound under Pers ledning. Plötsligt svängde det även om den orkestern. Per var otrolig på att få liv i musiken”.
Ytterligare en sak som visar att Per var mycket uppskattad av sina elever: när Per och Ulla skulle flytta in i villan de övertagit efter Ullas mamma, behövde denna målas om. Först skulle den gamla färgen skrapas bort. Per hade frågat sina elever om de kunde tänka sig att hjälpa till med detta. Många ställde upp och trots att själva arbetet inte var särskilt lustfyllt hade de väldigt trevligt ihop.
Wasa Brass var något som alla södertäljebor kände till. Ofta spelade de under den lite varmare årstiden utanför varuhusen på gågatan. Det samlades genast en massa folk som uppskattade den glada jazziga musiken.
Den tidigare eleven Pär Grebacken – idag mångsidig musikant med sång och blåsinstrument som spelar med Peter Carlsson & Blå Grodorna, Benny Anderssons Orkester, Hej Kalle och andra konstellationer – berättar om sin gamle mentor och lärare:
”Mitt första möte med Per måste ha varit 1976. Jag hade spelat blockflöjt och klarinett i några år och tyckte att det var kul. Duetter med klarinettläraren och någon gång lite ensemblespel med fiol, piano och kanske cello. Plötsligt sa klarinettläraren under en lektion att det saknades saxofonister i Wasa Brass och undrade om jag och min kompis hade lust att prova på att vara med. Vi fick låna varsin altsax av musikskolan och utan att egentligen kunna spela saxofon kom vi till första repetitionen och fick träffa Per. En fantastisk uppenbarelse! Stor och rund och bullrig och med de imponerande mustascherna alltid oklanderligt vaxade och uppåtskruvade. Hans grötiga, danska accent var stundtals svår att förstå men hans positiva energi, yviga kroppsspråk och snälla ögon gick inte att misstolka.
Orkestern bestod av ett 50-tal ungdomar. En skog av klarinetter och flöjter, några brassmusiker och fullt komp med piano, trumset, bas och gitarr. En bragd av Per att lyckas hålla ihop denna jätteorkester bestående av fnissiga tonåringar. Med okuvlig energi och ibland med några väl valda danska svordomar fick han orkestern att låta riktigt bra. Per valde ut en ganska avancerad repertoar med svängiga låtar och många solister och ibland satte han sig själv vid pianot och visade hur det skulle gå till. Alla blev mycket imponerade.
Vi spelade ofta på gågatan eller på Torekällberget men redan 1977 for vi iväg till Island och gjorde succé med låtar som Rock Encounter, Do the Hustle, El Bimbo och All the Things You Are. Helt fantastiskt! Jag fick för första gången stå framför orkestern och spela solo och höll i början på att svimma av nervositet. Men jag tror att det var där jag lade grunden för att klara av alla åren av direktsänd TV i Let’s Dance-orkestern, Allsång på Skansen och Tolvslaget bland annat. Genom åren besökte vi bland annat Danmark, Norge, Nederländerna och Schweiz. Senare spelade jag med Per i Jazzteachers, lärarstorbandet på Musikskolan som det hette innan det blev Kulturskolan.
Jag kom ihåg att vi samlade ihop några gamla Wasa Brassare och for hem och överraskningsgrattade Per några gånger när han fyllde jämnt. Vi blev alltid varmt mottagna av Per och hans fina fru Ulla. Under många år hade vi ingen kontakt och jag visste inte riktigt hur det var med Per men så följde jag med min fru Tina på ett jobb där hennes danselever skulle underhålla på ett äldreboende och engagera åldringarna. En av de boende var väldigt entusiastisk och svarade på alla frågor och sjöng och spelade med i musiken. Det tog ett tag innan jag kände igen honom. Många kilo lättare och med en lite frånvarande blick. Jag gick fram och hälsade och det tog ett tag men plötsligt glimtade det till och Per sken upp och kände igen mig. Ett mycket kärt återseende”.
Det är onekligen sådana förmågor som fick Per Andersen att med okuvlig energi och inspirerande arbetssätt bidra till att möjliggöra det ”svenska musikundret”. Att stötta och uppmuntra de talanger och förmågor som finns i nästan de flesta unga människor och som kan växa och blomma tack vare lärare som Per Andersen. Musikanter som Peter Asplund, Johan Löwcrantz-Ramsay, Per ”Texas” Johansson, Katarina Östlund med flera har alla fått den där positiva avgörande knuffen att göra verklighet av sina drömmar.
Hade jag bara känt till Per och hans gärning under åren Lasse Werners stipendium delades ut till entusiasmerande och livgivande pedagoger inom jazzfältet hade Per varit en given mottagare.
Mats Werner
