Thanatosis Produktion
Emil Strandberg (tp), Mats Äleklint (tb), Christer Bothén (bcl), Elin Forkelid (ts), Martin Küchen (as), Alberto Pinton (fl, bcl, bs), Katt Hernandez (vi), Stina Hellberg Agback (harp), Alex Zethson (p), Mattias Ståhl (vib), Vilhelm Bromander (b), Dennis Egberth, Anton Jonsson (dr). Insp. Stockholm 11–12 juni, 2024.
Den mångsidiga och internationellt uppmärksammade basisten och kompositören Vilhelm Bromander har med sin orkester Unfolding Orchestrasläppt en ny skiva, Jorden vi ärvde. En uppföljare till den prisade In this forever unfolding moment, som renderade OJ:s Gyllene skivan för bästa skiva 2023.
Jag har sagt det tidigare och vidhåller fortfarande att detta är en av de bästa och mest intressanta större grupperna, med de främsta musikerna, som vi för närvarade har i landet. Jag har också fått möjlighet att höra orkestern live vid några tillfällen, vilket är en upplevelse. Den består av musiker som Bromander känner väl, som det måste vara tacksamt att arbete med, särskilt med tanke på vilka framstående solister de är. Han har komponerat och arrangerat de fyra styckena på skivan: Jorden vi ärvde, en skall oss också ärvas, Erde, For Dewey och Calliope.
Det är en mer genomkomponerad musik som bjuds på denna skiva jämfört med den förra. Även en mer konventionell musik i någon bemärkelse med ett bredare tilltal. Helt igenom mästerligt utförd i alla delar. I det gripande vackra och inledande titelstycket hörs pianisten Alex Zethson följd av Christer Bothéns basklarinett som försiktigt bryter in. Längre fram ett solo av vår mesta vibrafonist, Mattias Ståhl, samt ett lysande trumpetsolo av Emil Strandberg. De två trumslagarna Dennis Egberth och Anton Jonsson inleder Erde med metalliska ljud som följs av ett duospel mellan Zethson och Bromander. De har spelat mycket med varandra, vilket hörs. Inspiration har hämtats från bland annat Charlie Hadens Liberation Orchestra, men jag hör också något omisskännligt svenskt i musiken, något folkmusikanstruket, inte minst i det efterföljande stycket For Dewey, som är en hyllning till saxofonisten Dewey Redman, som ingick i Keith Jarretts kvartett. Den inledande ensemblen för mina tankar till en annan kompositör och arrangör, nämligen Nils Lindberg. Denna väl arrade öppning bryts dock av med ett yvigt och spräckigt spel av saxofonisten Elin Forkelid, en av skivans många höjdpunkter!
I den avslutande Calliope får vi höra harpisten Stina Hellberg Agback. Här kommer Bromanders stora intresse för klassisk indisk musik till uttryck i detta raga-inspirerade stycke, där även saxofonisten Martin Küchen får utrymme. Violinisten Katt Hernandez får runda av det hela eftertänksamt och vackert men med ett tvärt slut.
Det finns mycket mer att säga om musiken på den här skivan men jag låter Bromanders egna ord få avsluta, som jag tycker sammanfattar det viktigaste: ”Albumet är ett försök att sprida ljus, skönhet, hopp och motstånd, och samtidigt ta in det stora allvar som vår tid har framför oss; högerkrafter på uppgång, upprustning, krig och klimatkatastrofer. Vi, människorna i denna tid, verkar oförmögna att förstå att vår tid här är lånad från kommande generationer. Men vilka blir konsekvenserna om vi tar denna insikt på allvar och låter den påverka hur vi lever våra liv? Och hur kan vi hitta kraften och hoppet att förändras?”
Roger Bergner
