Hxng Jazz/Playground Music
William PW Nilsson (g), Hugo Löf (b), Jonas Bäckman (dr). Insp. Atlantis, Stockholm, juni 2025.
Detta är William PW Nilssons debut. Det rör sig om gammaldags traditionell gitarrtrio-jazz. Ingenting i musiken skvallrar om att den härstammar från innevarande sekel. Men så kan det väl få vara antar jag.
Nilsson är väldigt flyhänt. Ibland spelar han jättejättesnabbt, vilket man ju kan imponeras av. Själv imponeras jag ännu mer av hans tajming och frasering. Det är ett dynamiskt och laddat gitarrspel som liksom tar sig över scenkanten. Eller hörlurskanten i detta fall. George Benson finns med i bakhuvudet. Ett tag tänker jag: tänk om det har kommit någon med samma energi och utspel som Ulf Wakenius, men med fler än 3-4 fraser på repertoaren! Nu är det väl inte riktigt samma furiösa glöd i Nilssons spel, men det finns definitivt pondus i uttrycket och en större vokabulär.
Själva gitarrsoundet är jag inte helt såld på. Det drar lite åt det plonkiga och nasala hållet, men man vänjer sig. Som helhet tycker jag dock att skivan har ett utmärkt sound, inga krusiduller, men snyggt inspelat och mixat.
Låtarna är det inget fel på, men jag saknar kanske ändå de riktiga hitkvaliteterna. Bäst gillar jag balladen Open Book, kanske för att den har en lite modernare karaktär (modern så till vida att den skulle kunna ha 45 snarare än 60 år på nacken).
Om Hugo Löf och Jonas Bäckman låter det som väntat förträffligt, och särskilt när Löf spelar solo så förstår man varför han blivit så uppmärksammad de senaste åren. Han är mycket flink, lite sådär som Scott LaFaro eller NHØP. Det låter som att det vore lätt att spela kontrabas.
En särskilt nyskapande skiva är det alltså inte, men likväl en stark och övertygande debut.
Oscar Svenningsson
