Amorfon
Sebastian Andreu Bergström (p, analoga synthar, sampler), Fride Hanberger Jarnheden, Lars Enok Åhlund (s), Sara Sissay (voc), Matilda Andreau Bergström (fl), Ville Bromander (b), Ola Winkler, Andreas Petterson (dr). Insp. Telefonvägen, Stockholm, 2024-25.
Med låttitlar som Mercur, Saturn, Jupi och Neptun, och ett allmänt mystiskt anslag, skulle man kunna kalla Sebastian Andreu Bergströms musik för ambient kosmisk jazz. Det är i alla fall så det låter; som en meditation över tillvarons outgrundlighet och universums oändlighet, med svävande ekon av Fripp & Eno, Jon Hassell och Pharoa Sanders som möjliga referenspunkter. Hela tiden lugnt och eftertänksamt, med analoga synthar och klaviaturer förenade med akustiska instrument i en paradoxalt stillastående rörelse som drar både åt fusion och impro. En harpa hade, med tanke på instrumentets renässans och musikens karaktär, varit förväntad. Men då skulle det redan accentuerade kosmiska skimret antagligen blivit övertydligt.
Som kanske framgått handlar det mer om ljudbilder och atmosfärer än om tydliga låtstrukturer. Några spår skulle kunna vara tonsättningar av olika planeters särdrag. Som Gustav Holsts berömda svit The Planets. Att Hakone, som döpts efter en kommun i Japan, har tydliga drag av traditionell japansk musik är inget man kan missa. Inte heller att det är sällsamt och suggestivt. Med sina drygt tio minuter utgör det bokstavligen ett centrum på albumet, med fyra spår symmetriskt placerade före och efter.
Den här typen av svävande ambient jazz riskerar alltid att flyta ut i en intetsägande dimma där inget blir konkret och påtagligt. Men här är den underbart varma ljudbilden så elegant flummig, och integrationen av improvisation och komponerade partier så snyggt genomförd, att en japanskt vördnadsfull bugning är på sin plats.
Dan Backman
