Egen utgivning
Sten Öberg (dr), Thomas Olsson (p), Arne Eriksson (b), Lars-Göran Ulander (as), Fredrik Ljungberg (ts, Staffan Öberg (bs), Eva Henriksson (tp, flh), Markus Asplund (flh), Mikael Elofsson (tb). Insp 12-14 september 2025, Kim Vallén, Zebra Studios, Umeå.
Lars Gullins musik lever och kommer med största sannolikhet att överleva årtionde efter årtionde, kanske århundranden, kanske för evigt. Är det kanske därför den nysläppta plattan med Sten Öbergs Gullingrupp fått den latinska benämningen Aeternus, evig.
Det känns helt rätt att Sten Öberg och hans niomannaband nu tolkar åtta av Gullins kompositioner: The Aching Heart of an Oak (1976), I hope it`s Spring for you (1975), May-Day (1964), The Yellow Leaves Love to the Earth (1960), Silouette (1952), Decent Eyes (1964), Happy Again (1957)) och Danny’s Dream (1954).
Sten Öbergs Gullingrupp är något av ett svenskt kulturarv inom jazzen. Särskilt tydligt har detta manifesterats i Umeå där gruppen bildades inför en minneskonsert på länsmuseet 1978, på dagen när Gullin skulle ha fyllt 50 år. Nu har den första studioinspelningen landat med gruppen. Gruppens kärna – med Sten, brodern Staffan Öberg på barytonsax och Lars-Göran Ulander, altsax – bär Gullingruppen än idag, även om övriga musiker kommit och gått genom alla åren. Vid veteranernas sida står övriga bandmedlemmar, flera väl distanserade åldersmässigt från åldermännen. Detta borgar troligen också för att Gullins musik får klinga vidare och ärvas.
The Aching Heart of an Oak, med sina sinnesväckande call and response-partier gör intryck med eftertryck, där Öbergs baryton fräser fint i låga registret. I Happy Again, gör Aeternus ett smittande glädjeskutt som känns ända in i de djupaste delarna i min lyssnande hjärna. I ett särskilt inhopp hörs Markus Asplund på flygelhorn, en musiker som kan sitt horn väl och driver musiken säkert framåt med täta, snabba toner. Här får Lars-Göran Ulander ett längre soloinslag och kryddar på glädjen med omisskännliga utflykter upp i altens höga register, lagom icke-Gullinskt, men kommer åter till ordningen. Öbergs barra dämpar den överdrivna glädjen. I Danny’s Dream hör vi en av skivans längre soloinslag. Jag har många gånger hört Staffan Öbergs solotolkningar av den, vågar man säga, svenska jazzens balladernas ballad. När Öberg spelar den är han helt i hemmahamn. Så vackert nära Gullin i tonen, ja, en stark musikupplevelse med den hjärtnära pulsen om 60 slag i minuten och med spänningen mellan dur och moll.
Aeternus har en ensemble-klang som kommer av sättningen med tre saxar, tre i rytmsektionen och två i brasset. Givet sättningen liknar Aeternus den som Gullin själv ofta använde sig av. Stråkarna undantagna, vilka ju Gullin kryddade och kännetecknade arrangemang med. Sten Öbergs Gullingrupp följer i huvudsak legato-tekniken och binder toner mjukt och fint. I rytmnsektionen återfinns en skönt lirande Arne Eriksson på kontrabas och erfarne pianisten Thomas Olsson som också arrangerat två spår.
Kenneth Ögren
